Jag har ett klistermärke på min dator som säger: ”När du är van vid att vara privilegierad så känns jämlikhet som förtryck”. Låt oss prata om det. Idag är diskussionen om privilegium som fördelar i relation till andra inget uppseendeväckande, det finns en medvetenhet om dem. Många av oss kan säga att vi tillhör den privilegierade delen av världen. Men jag upplever att alltför få av oss pratar om våra egna personliga privilegier, knutna till normer och majoritetssamhället. Det vill jag göra nu.

I samband med #metoo blev det här synligt. Förutom allt annat som #metoo satte igång, så blev jag både ledsen och förbannad över alla de män som inte tog ton. Jag menar de män som inte då och inte heller nu anser sig tillhöra gruppen män som ligger bakom ett kvinnligt ursinnesvrål som #metoo. Alla de män som säger ”det är ju inte jag” och som på så vis enkelt utesluter sig själva från diskussionen, varandes inte de män som begår övergrepp. De hade ingen röst i #metoo utan valde att vara tysta. Som grupp.

Jag tror att vi behöver prata mer om det här med privilegier, våra egna alltså

För det verkar som att de skapar just tystnad hos oss som har dem. Den tyste vite, heterosexuella medelålders mannen, vet han ens om sina privilegier eller är det så att han nyttjar det största och mäktigaste av alla privilegier – att inte ens behöva förstå att han har dem? Är det så att just för att han har alla, så varken kan eller behöver han förstå hur det är att inte ha dem? Att möta någon med fler och mer privilegier än han själv, det kan han inte ens fantisera om och varför skulle han? Vad skulle denna någon ha, som han inte har? Som är ett privilegium kopplat till normer och majoritetssamhälle.

Om jag tar det ett steg till, så tror jag att med privilegier så kommer förluster. Eller kanske snarare begränsningar. Tomhet. Brister. Fattigdom. Jag tycker det verkar som att för varje privilegium en har, så följer en brist på kunskap, brist på perspektiv och brist på erfarenhet.

Ju fler privilegier, desto färre perspektiv

Det skulle då innebära att samma tyste vite, heterosexuella medelålders man är den fattigaste och minst erfarna av alla. Han saknar mest av allt de erfarenheter och perspektiv som skulle göra honom medveten om det som ger honom den makt och det inflytande han besitter. Som han också verkar befriad från att se och ta ansvar för. Han bara har det. Han saknar kunskap och perspektiv som inte går att erövra annat än genom erfarenhet. Han är fattigast av alla. Och det är han som är norm. Runt honom finns andra människor, varandes mer i alla avseenden, eftersom de vet det mesta han vet, men de vet också något mer, något han aldrig erfarit.

För mig är det lätt att tänka på den vite mannen med alla sina privilegier. Hur han sitter på en tron av allt, ser ut på världen genom sina omfattande och uttömmande privilegier och ser inget som hotar hans position, och som inte ens ser sin position. Han bara är. Och har det. Men ibland så kommer rösterna från de som har mindre än han själv. För privilegium bygger ju på att någon har något som någon annan inte har, annars är det ju inget privilegium eller fördel. Så det han har, har han i relation till andra som inte har det. De rösterna besvärar honom. Antingen ryter han ifrån med ”inte alla män” för att sätta ordningen igen, eller så tystnar han i sin självgodhet över att ”han ju inte är sån”.

Jag kan inte stanna där, i vreden över männen som väljer sin tystnad

Jag tar en titt på mig själv, mig själv som privilegierad. Att leva som vit i Sverige, är nästan som att vara som han ovan. Och som norm i funktionalitet, sexualitet, könsidentitet och etnicitet. Det är så mycket jag inte vet. Jag vet inte det andra vet. För varje privilegium så kommer en skygglapp. Även för mig. Jag har flera. Kunskapsluckor. Brister i perspektiv. Skeva föreställningar om hur väl samhället fungerar. Smala erfarenheter från smala perspektiv. Jag är nästan helt full av saknad. Hur mycket jag än vill något annat så är jag också tom och fattig. Jag har mitt och jag förstår en del, levandes i gränslandet avseende en del normer, men jag saknar så mycket. Jag ser det, jag hör det. Och att lyssna till andras berättelser hjälper mig att se det klarare. Jag kan läsa mig till mycket. Jag kan bilda mig i teorin och fylla på med berättelser. Jag kan känna igen mig, i delar. Men jag har inte deras historia. Erfarenheten. Det finns så många perspektiv som jag inte vet någonting om. Perspektiv på det som finns så nära mig men ändå är så långt bort.

I efterspelet av #metoo så har också frågan om ansvar och vad som räknas som övergrepp, sexuella trakasserier och våldtäkt blossat upp. Vem är fri att säga vad som räknas som vad? Det var en viktig del av #metoo, att ta sig friheten att berätta och därmed definiera det som en varit med om. Det här är en fråga som jag tycker är helt avgörande i sammanhanget.

Jag hävdar bestämt att om något upplevs kränkande, så är detta något kränkande

Om det upplevs sexistiskt, så är det sexistiskt. Och om det upplevs rasistiskt så är det rasistiskt. Det är inte upp till förövaren att definiera. Aldrig. Någonsin. Nej, vi ska inte höra dina intentioner. Och nej, ni behöver inte heller höra mina avsikter. Ändå är det inte så. Istället är det fortfarande ett av maktens privilegium. Det är mannen som tar sig friheter att definiera kvinnors utsatthet, precis så som majoriteten tar sig frihet att definiera minoritetens upplevelser och utsatthet.

Varför tror mannen sig kunna något om kvinnors utsatthet? Jo, för att han kan. Varför tror vi i den vita västeuropeiska normen oss kunna något om rasism? Varför lyssnar vi inte bara till de som vet? Låter dem definiera det? Jo, för att vi kan. För att vi har privilegiet.

I rasismens namn så beter vi oss, kvinnor och män, som männen i #metoo

Vi envisas med att ställa våra rasistiska frågor. Vi ifrågasätter deras berättelser. Vi tar deras vädjan om att slippa ord och beskrivningar om dem själva som något vi kan ha en åsikt om. Varför gör vi så? Varför tar vi oss friheten att kladda på andra vår uppenbara kunskapsbrist? Jo, för att vi kan. För att vi har privilegiet. I rasismens namn är det den vita västeuropeiska normens privilegium att vara okunniga om rasism utan att ställas till svars. Privilegiet att hävda vår intention, vår välvilja, vår godhet. Och värst av allt – vi fortsätter exploatera världen och dess människor utifrån vår skeva och självuppfyllande föreställning om världen, oss själva och andra i den. För att vi kan. För att vi har privilegiet.

När vi väljer att vara nyfikna så tycker vi att de ska vara
tacksamma för att vi ställer frågor

Då ska de acceptera vår kunskapsbrist. Då ska de ta emot och ge, ge av det som är deras oavsett i vilken form som frågan kommer. Då ska de förstå oss. Men för varje liten insikt som vi skapar för oss själva, ligger inte sällan århundraden av förtryck och kamp för överlevnad och för en framtid. För varje svar som de orkar ge oss, ligger tusen svar av samma sort, tusen skav av samma upplevelse av oförrätt, tusen slag i magen över att inte få vara en jämlik människa bland andra. Att tvingas vara tacksam för att få finnas.

Jag är rädd att jag är med och skapar strukturer som är rasistiska och exkluderande, för att jag inte förstår bättre

Jag är rädd att jag är med och använder människor och deras berättelser för min egen förståelse men att jag sen inte förvaltar dem tillräckligt väl, för att jag inte förstår bättre. Jag är rädd att jag inte alltid tar den diskussion som är min att ta, att mina privilegier håller mig tillbaka, för att jag inte förstår bättre. Jag är rädd att jag tystnar. Att jag undviker samtalet. Att jag väjer för att det plötsligt inte handlar om mig. Då kan jag väja. Tystna. För vrålet #blacklivesmatter inte är mitt, inte ett vrål från min egen erfarenhet. Det är ett vrål från någon, till mig. Jag är den som ska lyssna. Och jag vill inte vara som han, mannen i #metoo! Jag behöver ta ansvar för det.

Vi i den vita västeuropeiska normen borde bära den vite mannens arv. Vi borde vilja frigöra oss från det som den vite mannen gett oss att bära, sedan århundranden. Utan att vi valde det. Precis så som de tysta männen borde göra, skrika sitt ursinnesvrål över det faktum att män begår övergrepp på kvinnor och har gjort i alla tider och att de får dela det ansvaret. Utan att de valde det.

Valet är här och nu, valet är för oss i den tid som är vår

Vi borde mest av allt vilja ställa allt till rätta. Dela med oss, kliva av och öppna upp. Skapa en ny början, riva av våra skygglappar och erövra nyanser av livet. När vi tar mindre plats, kommer platsen fyllas av andra, andra röster och fler perspektiv. För oss att lyssna till. För oss att förstå. För oss att fylla på våra fattiga förråd av perspektiv med. Det räcker nu.