Jag har nyligen avslutat ett uppdrag där jag samtalat med unga människor om makt. Det var samtal om ungas möjligheter att använda sin röst i en demokrati som stänger unga ute från de flesta demokratiska rum. Det blev samtal om ungas upplevelser av vuxna som makthavare. Vuxna som äldre. Och vuxna som viktiga. Vuxna som du och jag.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle prata om inflytande och delaktighet. Det är stora ord. Ord som kändes så självklara i min vuxna värld. Ord vi vuxna gärna väljer i frågor som rör barn och ungas röster. De ska få inflytande. De ska få vara delaktiga. Det är fint. Vi är fina som vill ge dem det. Vi som är vuxna nu.

Men, så förstår jag. Det skaver. De unga jag möter går inte i gång på inflytande och delaktighet. De säger att de har tröttnat på våra stora och vackra ord. De säger: ”De vill att vi ska tycka till, de ber oss om vår åsikt men de använder bara våra åsikter när de måste ha dem. De vill kunna säga att barn och unga har tyckt till.”

De ser igenom oss. De vet att de stora vackra orden har en mycket liten innebörd. Kanske ingen alls. Särskilt inte för den vars röst bara får det utrymme som någon annan ger den.

De unga säger: ”Vi lever ständigt i skuggan av vuxna. Det skulle vara en så skön känsla att få kliva ur skuggan av en vuxen, och att räknas lika mycket.” Att leva i skuggan av någon annan. Någon annans behov och någon annans föreställning om livet. Att leva i skuggan av någon annans goda vilja, någon annans förmåga att lyssna och på riktigt vilja förstå. Att leva i skuggan av dig och mig.

Kanske tänker vi att skuggan är trygg. Att vi skyddar barnen. Kanske säger vi att vi vill att de ska få vara barn. Kanske har vi massor av goda skäl till att låta dem leva i skuggan av oss. Men vad vi inte verkar förstå är att i skuggan lär dem sig att inte räknas. Och i skuggan så drömmer de om just det, att räknas. Räknas lika mycket. Som du och jag. De säger: ”Vi unga har andra perspektiv och vår närvaro skulle påverka hur vi pratar om saker.”

Vi säger att unga inte är pålästa, att de inte förstår allvaret i många frågor. Vi säger att unga inte är mogna nog att ta ansvar i svåra frågor. Därför väljer vi små, små frågor utan allvar, för dem att tycka om. De säger: ”Vi har ett globalt engagemang, men vuxna bjuder bara in oss till små frågor – de frågar oss vilka pennor vi vill ha, men vi får aldrig vara med i de frågor som är på riktigt, och som också påverkar de vuxna.”

Det är vi som inte vet. Vi vet inte att unga visst är pålästa, de kan så mycket om saker som vi inte har en aning om. De är dessutom förbannade på att vuxna inte inser allvaret i många viktiga frågor. Vi verkar inte se att 16-åringar är både mogna och kompetenta, på de sätt som är deras. Deras engagemang rör sig i rum som vi aldrig har varit i. Deras frånvaro från våra rum skapar tomhet, en tomhet som våra skuggor döljer för oss. Vi ser inte det vi inte söker, och så har det alltid varit.

Vi säger att unga ska lyssna på sig själva, och inte bry sig så mycket om vad andra tycker på sociala medier och sånt. Vad vi inte verkar veta är att unga redan gör det. Men, när de lyssnar till sig själva och sin egen röst så säger den ibland andra saker än det som får plats där i skuggan. Och vi, vi lyssnar inte gärna på skuggor. I konflikten mellan den egna rösten och vuxnas makt står det klart vad som gäller, i skuggan av en vuxen räknas ungas röst aldrig lika mycket. Vad vi än säger.

Barn och unga har tröttnat på inflytande och delaktighet. De har tröttnat på det som vi erbjuder i form av pluttiga små rum där ingenting räknas. Unga behöver makt. Unga behöver ges makt, av oss som sitter och klämmer på den. Av oss som vill väl men som likväl tystar de röster som vi har bestämt inte räknas. Vi behöver sluta skugga de som vi säger oss vilja skydda. Vi behöver låta dem kliva ut i ljuset av sig själva och sin egen kompetens och räknas så som vi tar för givet att räknas. Låt det börja med dig, och mig.

(Publicerad i MariefredsPosten 8 oktober, 2021)