”Jag är undantaget, jag vet det nu. Det är min hjärna som fungerar annorlunda än andras. Det är jag som skiljer mig från normen. Ändå tycker jag att alla borde vara som jag. Det är de andra som har fel och jag som har rätt. Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal. Det är ni som har en nedsatt förmåga att samspela socialt med mig, inte tvärt om.”

Citatet är hämtat från Clara Törnvalls bok ”Autisterna – om kvinnor på spektrat.” Jag har läst boken flera gånger, från olika håll, ritat och strukit under, förundrats och fnissat, till och med jublat en skvätt. Det är en fantastisk bok på flera vis och jag tar med mig många nya frågor, från boken till livet. Den är högst läsvärd, för alla som lever i den tid som är vår. Och boken kan vara mer än så. Ett livsögonblick för den som likt mig har en intensiv längtan efter en verklighetsbeskrivning som går att känna igen sig i, en verklighet som inte glappar så hysteriskt med hur jag förstår mig själv och min inre värld.

Boken i sin helhet är fantastisk, men kanske är det i epilogen som Clara Törnvall lindar in läsaren till hjärtat. Det unika i Törnvalls bok är att hon genom hela boken beskriver, inte bara autisten i dess olika nyanser, utan i nästan lika hög uträckning det som är alternativet – normaliteten.

Neurotypikern är den som inte har autism. De 80 procent av människorna som inte har autistiska drag och som utgör den härskande och normativa majoriteten.
Det är så sällan som normaliteten beskrivs. Det är en del av normen, att få vara odefinierad. Fri att definiera sig själv, när behovet finns. Det är kanske det främsta privilegiet som normtillhörigheten ger, makten att definiera sig själv och andra. Och därmed världen. Och det gör normen. Majoritetens beskrivningar av autister är många, detaljerade och fokuserar på avvikelserna, svårigheterna och kriterierna för diagnosen.

När normaliteten plötsligt får ett ansikte så känns det så fräscht, nytt och lite vågat. Och när normaliteten äntligen beskrivs, så är det inte utifrån deras egen makt att avgöra hur, utan det är den avvikandes röst som hörs. Den som definierats som annorlunda, av och i relation till normaliteten, väljer orden för att benämna den samma.

Törnvalls beskrivning av neurotypikerna är så befriande rolig. Autistens målning av normalitetens ansikte kan låta så här: ”Människor som inte är autister kan för mig framstå som fega, oärliga och konflikträdda. De säger aldrig vad de tycker, i stället slingrar de sig och antyder tills samtalen blir suddiga och trassliga. De har låga moraliska krav på sig själva och andra, lever sällan som de lär och skäms inte ens för det. De pratar skit bakom ryggen på sina vänner och är besatta av vad andra tycker om dem. De förnekar sanningar. De bryter löften. De säger att de ska göra en sak, och gör något annat. Varför stressar de hela tiden och varför kan de aldrig ge ett rakt svar på en rak fråga?”

Jag vet inte hur det är med er, men visst känns det nästan komiskt att så tydligt få se det som är alternativet till autistens ”sociala svårigheter” framträda i ljuset? Det är det här som är idealet, som autisten avviker ifrån.

Törnvall fortsätter: ”Jag känner till att man som vuxen förväntas acceptera att människor i ens omgivning småljuger, upprätthåller fasad och inte alltid menar vad de säger. De är normalt att ta med i beräkningen att andra människor kanske inte är fullt ut autentiska. Men jag har svårt för det. Hur motiverar de sin inkonsekvens inför sig själva när de rannsakar sig? Rannsakar de sig någonsin? Jag har ägnat hela mitt liv åt att förställa mig, spela det neurotypiska spelet och komma underfund med sociala koder. Jag är så trött på det. Jag önskar att autistens inställning fick vara norm. Jag önskar att all denna teater inte vore normaliserad.”

Att vända på perspektiven gör att tankarna svindlar. Kanske kan autistens brist på socialt samspel och automatiserade sociala koder befria fler än de själva från det som blivit vår tids sammanhang och yta? Kanske kan en frigörelse från skådespelet som majoreten använder för att gömma sina inre sanningar, både smärta och blåsa kallt? Kanske gör det ont att omdefiniera sig själv, och att avstå att definiera andra? Kanske svider det längst in i jaget när skyddet blåser av, måttstocken suddas ut och spegelbilden inte längre har någon annan att jämföra sig med. Kanske för en stund. Men på andra sidan finns något annat.

Törnvall skriver: ”Brister och ofullkomligheter uppstår bra i jämförelsen, när man har något annat som måttstock. En autistisk person, eller all form av annorlundaskap, blir bara avvikande när det försöker passa in. Bortom alla sammanhang är hon i sig fullkomlig.”

Tänk om vi alla fick vara fullkomliga, precis som vi är. Tänk om vi alla är fullkomliga, för att vi är precis som vi är. Tänk om normalitet och jämförelser inte var majoritetens verktyg för att upprätthålla en ordning som förtrycker den som då definieras som annorlunda. Tänk om gruppen människor fick bestå av alla de olikheter och sätt att fungera som är, och att livet som annorlunda inte var vissas att bära.

Tänk om det är vi, du och jag, som bestämmer om det ska fortsätta att vara just så, precis just nu?

(Publicerad i MariefredsPosten 12 november, 2021)