Årets rapport om svenskarna och internet har nyligen publicerats av Internetstiftelsen. I årets upplaga av undersökningen framträder en tydlig bild av ett samhälle som till stora delar är digitaliserat, där det uppkopplade livet för de flesta är en självklar del av både arbete, skola och fritid. Sverige är ett av världens mest digitala länder. 100% av barn och unga i Sverige använder internet.
Rapporten är full med siffror som väcker tankar. Jag läser att var femte pensionär inte använder internet alls och konsekvensen av det är att äldre riskerar att hamna i ett utanförskap när samhällets tjänster digitaliseras och de inte hänger med. Jag läser om äldres okunskap, oro och otrygghet på nätet och jag förstår att det är svårt för äldre att hänga med. Känslan av att inte förstå, förmå eller vara kapabel måste vara både smärtsam och frustrerande.
Mitt i läsningen så plingar det till i min telefon. Det är ett sms från mitt ena barn. Jag öppnar länken, ett Youtube-klipp. Jag får många sådana varje dag. Jag ser det som en liten present varje gång, och jag undrar vad hon nu fått korn på?
Det är ett engelskspråkigt klipp och det handlar om vilka länder som har de största u-båtsflottorna i världen. Jag får med en fråga från barnet – ”Hur kommer det sig att Norge har fler u-båtar än Sverige? Är det för att de har mer kust?” Jag känner mig förundrad över filmens innehåll, men mest över frågan som filmen triggat hos en 10-åring. Jag ler en skvätt.
Jag läser vidare om svenskarnas internetvanor. Jag läser både om föräldrar som säger att de har koll och föräldrar som önskar att de hade mer koll på sina barns internetanvändning. Jag läser om barnen som säger att föräldrarna inte har så bra koll som de tror, att vuxnas bilder av barnens digitala liv glappar rejält.
Jag tittar till mitt andra barn som sitter i soffan och kollar på något som får honom att helt fängslas. Det är en amerikan som pratar så snabbt så mina vuxna öron nästan exploderar. Jag hör genom det entoniga pratet att det handlar om Napoleon. Och om hans erövringar i Europa och världen. Jag frågar vem det är som pratar och får veta att det är OverSimplified.
Jag läser på om kontot. OverSimplified har som syfte att beskriva saker på just ett väldigt förenklat sätt. Och det är enkelt, och kul. Plötsligt sitter vi där tillsammans och tittar på hur dåligt rustade de franska soldaterna var för vintern i Ryssland. Vi fnissar åt att Napoleon verkar lite fjantig och inte helt genomtänkt trots sitt goda självförtroende.
Jag kollar på fler av filmerna och förundras över hur mycket ett barn kan suga i sig när formatet är rätt. Och det är fler om gillar både formatet och innehållet för kanalen har över 650 miljoner visningar. OverSimplified har fått utmärkelser i kategorier för digital vetenskap och utbildning.
Mitt barn har sett alla filmer och han kan därmed en hel del om Falklandsöarna, inbördeskriget i USA, revolutioner, världskrig, Hitler och andra diktatorer. Han säger att det är det här han längtar efter att historielektionerna i skolan ska innehålla. Han vill veta varför världen och kartan ser ut som den gör. Men, än så länge får han hålla ut med Vikingatiden, Gustav Vasa och Dackefejden. För skolan har sin läroplan, och den tar en sak i taget utifrån en ordning från längesen. Skolans plan är en plan som någon från en annan tid har skapat för barn som är nu.
Jag läser att 7 av 10 skolbarn följer någon så kallad streamer, influencer eller youtuber på nätet, och det är vanligt att umgås på digitala spelplattformar. Jag fnissar lite åt att internetstiftelsen skriver att ”barn umgås med kompisar som man aldrig har träffat i verkligheten”. Verkligheten, tänk att vi fortfarande tänker på internet som något annat än verkligheten. Jag läser vidare. Nära hälften av de som är födda på 2010-talet har betalat för att köpa virtuella föremål eller valuta i spel. Det här känner jag igen från samtal med andra föräldrar. Irritationen över att barnen vill köpa saker som inte finns på riktigt.
Jag känner verkligen med äldre som upplever ett digitalt utanförskap, och det är viktigt att vi förstår den utsattheten och att vi hjälper de som behöver hjälp. Det ska vi göra mer av.
Men, nu har fnisset fastnat i halsen. Jag kan inte släppa att vi vuxna fortfarande tänker på internet som ”inte verkligt”? Att det som barn och unga gör där inte är på riktigt? Och att vi missar att internet tar barnen ut i världen medan vår utgångspunkt alltid verkar vara där vi befinner oss, det vi uppfattar som verkligheten.
Jag tänker plötsligt på oss som digitalt utanför, så oerhört utanför det som är deras. Jag tänker att vi är lika utanför i relation till barnen, som de äldre är i relation till oss. Att särskilja det digitala från det verkliga är ett så tydligt bevis på just det. Precis som vår envisa uppfattning om att lärande måste börja i vår lilla del av den stora världen. Låt oss sluta med det. Låt oss förstå mer om vårt eget utanförskap, för det blir inte mindre för att vi låtsas om att det inte finns. Låt oss se det som vi inte ser, och vi behöver ta hjälp av barnens syn på världen.
(Publicerad i MariefredsPosten 6 november, 2021)
