Det är oktober och hösten gör intåg. Det är i dagarna fyra år sen som #metoo startade en sällan skådad våg av kraft från kvinnor och icke-binära som fått nog. Fått nog av sexuella övergrepp och trakasserier, utförda av kända och okända män med gränslöst begär till deras kroppar. Fått nog av tystnaden, skammen och skulden över vad som hänt dem när män tagit makten över deras gränser.

#metoo var en tid då vi samlade mod, vi reste oss, höll varandras händer och backade varandras berättelser. #metoo blev vårt lika öronbedövande som tysta vrål till vår tid.

Det är oktober och tid för Brottsförebyggande rådets (BRÅ) publicering av den nationella trygghetsundersökningen. I den uppger var fjärde ung kvinna i åldersgruppen 20-24 år, att hon har utsatts för sexualbrott. Nästan hälften av unga kvinnor känner oro för att utsättas för våldtäkt. Undersökningen är fullproppad med siffror på kvinnors utsatthet, en utsatthet som är ett direkt resultat av att leva i närheten av män.

Frågan om vad #metoo skapat för förändring för kvinnor och icke-binära i Sverige är viktig om än svårsmält för många som deltog i rörelsen. Med siffrorna från BRÅ så brinner den till i sår som inte läkt och röster som inte längre bär. Förändringen har ju inte ägt rum, inte så som vi hoppades där och då, i all vår vrede och kraft.

Förändringskraften i #metoo aktualiseras i den dokumentär som SVT just nu visar om rörelsen och människorna i #metoo. Den handlar om den gnista och glöd som utvecklades till en omfattande eldsvåda i kvinnors liv, media, runt middagsbord och på arbetsplatser runt om i Sverige. Den visar hur kraften och rörelsen tog fart och spreds och hur hundratusentals kvinnor reste sig upp, en efter en i ett gemensamt vrål – nu får det fasen vara nog!

Men fyra år senare så väcker siffrorna i BRÅs trygghetsundersökning ingen vrede. Knappt ens ett höjt ögonbryn. Det finns inget nytt, för vi har vetat det. Just nu, var fjärde ung kvinna.

Så #metoo slog upp en öppen dörr. I dokumentären säger en medverkande man att det #metoo gjorde för männen var att siffrorna gavs ansikten, namn och liv. Siffrorna passerar lätt förbi men kvinnornas berättelser finns kvar. Så sa han. Han menar också att män ligger långt efter i kunskap om sexuellt våld och utsatthet. Han sa årtionden, och gissade på århundranden efter.

För mig är männens tystnad det kanske tydligaste ekot efter #metoo. Den tystnaden ekar fortfarande. Mäns reaktioner på #metoo handlade mycket mer om dem själva i form av missförstådda och oskyldigt anklagade för att vara en man bland män. De män som i huvudsak tog ton i kommentarsfält i sociala medier var, förutom de som uttryckte sitt direkta hat mot kvinnor, män som ville göra upproren till en rättvisefråga – för män! De som krävde rättvisa för sina förödmjukade mans-jag. Män som tog plats som inte var deras att ta. De män som backade kvinnornas upprop verkade som fastfrusna i sin tystnad.

Det sägs ofta att jämställdhet är en kunskapsfråga. Att män behöver mer kunskap. Oklart till vad för ingen tror väl på riktigt att kunskap hindrar enskilda män från att begå övergrepp? Och om det skulle vara så, att det är en kunskapsfråga, så är det lätt att undra, vad gjorde män under och efter #metoo? #metoo var ju inget annat än hundratusentals vrål fullproppade med kunskap om hur kvinnor och icke-binära upplever att leva i vårt samhälle tillsammans med män. Dessutom är det enda uppseendeväckande i BRÅs trygghetsundersökning att den förändring vi längtar efter inte äger rum. Allt är som det brukar vara och på intet sätt överraskande. Så, vad är det för kunskap som män tycker att de behöver men inte skulle ha?

Jag menar att jämställdhet mer än något annat är en maktfråga. Män har makten att ignorera fakta och siffror om problem som de äger. Män har makt att strunta i kvinnors berättelser och att inte ta ansvar och agera. Män har makt att peka på andra och fortsätta vara tysta. Män har makt att definiera problemet som någon slags allmän kunskapsbrist, bort från dem själva. En brist som dessutom måste respekteras och ges tid.

Det är oktober och hösten gör intåg. Och vi har inte mer tid att ge till män och deras kunskap. Tjejer och kvinnor besitter fortfarande inte rätten att leva sina liv fullt ut och vägen till frihet kan inte vara att vi ska utbilda killar och män i jämställdhet. Makt följs av ansvar, och det är för länge sen dags för män att agera. Och för kvinnor att kunna leva sina liv, levande.

(Publicerad i MariefredsPosten 15 oktober, 2021)