Innovation har länge handlat om att utveckla det rådande, att se till att något faktiskt blir bättre. Och det är fint. Men vad kan vi mer ha innovation till? Jag vill prata om vad är det vi riskerar att gå miste om när alltid försöker göra saker bättre, när vi slipar på det befintliga, men inte ifrågasätter dess existens?

Jag vill dela ett exempel som påverkat mig mycket. Det finns en fantastisk avhandling av Karin Ehrnberger på KTH. Den heter ”TILLBLIVELSER: En trasslig berättelse om design som normkritisk praktik” och handlar om hur design bidrar till och upprätthåller normer, men också hur design kan fungera som normkritisk praktik. I Karins avhandling finns flertalet exempel på hur design på olika sätt befinner sig i könsnormens öga. Ett av exemplen i hennes forskning har blivit extra uppmärksammat, utvecklingen av androstolen – en stol för undersökning av prostatan på män.

Det Karin gör i sin forskning är att hon studerar gynstolen som design. Hon lär sig om gynekologins historia och i vilket sammanhang som stolen designats fram. Hon synar vilka värderingar som ligger bakom gynstolen och hur de manifesteras i användningen av den, då som nu.

Designprocessen för gynstolen är fruktansvärd läsning

Kort handlar den om den vite mannens övergrepp på svarta och ofta sjuka kvinnor som var slavar i 1800-talets USA. Den handlar den vite mannens makt att utföra experiment på maktlösa och rättslösa kvinnor. Det som är så tydligt med exemplet gynstolen är att i utformningen av stolen manifesteras de värderingar, synen på människor som gällde då. Och gör fortfarande, 200 år senare, eftersom den ser nästan identisk ut.

”Den gynekologiska vetenskapens utveckling grundar sig alltså i en maktrelation där den (vite) mannen, läkaren, är totalt överordnad den svarta och förslavade kvinnan. Den grundar sig i, och har utvecklats utifrån, en syn på kvinnans patientroll som passiv. Och var hon inte det, utvecklades redskap och metoder som gjorde henne det.” (Utdrag från Karins avhandling) 

Karins forskning går sen ut på att utifrån dessa värderingar och principer för designen av en stol för undersökning av kvinnors kroppar, skapa en motsvarande stol för undersökning av motsvarande delar av mäns kroppar. Varför då, kan en undra?

Jo, det är här jag vill fördjupa mig i Karins arbete. Och list.

Det hon gör när hon tar fram androstolen, det är det som tagit mig med storm

I en innovationsprocess så är det lätt att utgå från det faktum att kvinnor tycker illa om att ligga i en gynstol, så som ett problem som söker lösning. Det saknas inte berättelser från kvinnor som berättar om hur de upplever det. Berättelser om förskräckliga upplevelser. Det finns även vårdpersonal som berättar om att gynstolen upplevs som problematisk och försvårar deras arbetssituation.

Det är vidare lätt att tänka att dessa berättelser skulle kunna leda till att gynstolen utvecklas till något mindre otrevligt och något mindre orimligt. Eftersom alla vet. Alla kvinnor vet. För det är just det, vi som kvinnor, vi vet. Men männen, de vet inte. Det är det här som är normkritiken i Karins forskning, att män utgör normen i vården. Och denna norm ligger till grund för gynstolens design. Ja, till och med historien om gynekologin – läran om kvinnan – handlar om mannens behov av att utforska det genuint kvinnliga.

För att göra det så behövde han en gynstol som gav honom rätt position i relation till det han skulle undersöka

Men, det Karin gör som är så listigt och som gör mig så lycklig, är att hon inte faller för frestelsen att göra en bättre gynstol. För det måste ha varit en frestelse för en kvinnlig designer, att vilja hjälpa kvinnor.

Hon väljer istället att berätta om de värderingar och antaganden som ligger till grund för designen av gynstolen. Och sen designar hon androstolen med syfte att synliggöra vad det är med gynstolen som är så problematiskt. Genialt!

Det är först genom att se bilden av androstolen som män kan förstå, eller åtminstone fantisera om, vad en gynstol gör med kvinnor. Först när de fantiserar om att själva behöva ligga i en androstol, det obehag som den fantasin väcker, som de kan få empati som också gör att de kan förstå mer om vad det är kvinnor upplever varje gång de behöver ligga i en gynstol. Så tack vare att Karin gjorde en androstol, får hon igång ett samtal om hur normer och värden byggs in i och upprätthålls i design.

Samtalet om normer hade helt uteblivit om Karin i stället designat en ny och något bättre gynstol

Så min poäng är att det här måste vi göra mer av! Vi måste syna de normer och värderingar som ligger bakom designen av de produkter och tjänster som vi använder. Vi måste fråga oss: Vilka antaganden om människor har gjorts i designprocessen? Vem är det som designar för vem? Vilka värden anspelar designen på?

Karin frågar sig också: Hur kommer det sig att vi är så fixerade vid att innovation ska utveckla rådande omständigheter istället för att vara en process för att ifrågasätta dem? 

Den frågan är som en nagel i ögat på oss som jobbar med innovation

Jag tror precis som Karin, att vi skulle ha mycket att vinna på att använda innovation för att identifiera vad det är vi behöver utmana och förstå, innan vi bestämmer oss för att skapa nya lösningar och försöka få människor att vilja använda dem.

Runt om i vården står det gynstolar som om och om igen skapar hemska upplevelser. Om och om igen reproduceras de övergrepp som ligger till grund för dess design, som till och med är synligt inbyggda i stolens design, och vi blir inte av med dem.

Vilka andra ”gynstolar” har vi i samhället?

Vilka andra produkter och tjänster har vi normaliserat upplevelsen av, fastän de egentligen är ovärdiga vår tid? För att normen inte ser det som tillhör normen?

Vilka ”gynstolar” riskerar vi att vara med och skapa idag, för att vi inte förstår bättre?

Genom att utveckla vår förmåga att vara kritiska till det givna, att ifrågasätta det som vi tror är så sant att vi inte ens ser det, får vi syn på fler sammanhang där vi behöver förändra hela grunden för det vi står i och inte slipa på kanten och förbättra något som i sin konstruktion reproducerar det vi inte vill ha. Det behöver vi normkritik till.

Det här vill jag prata mer om. Vill du?

Om ni vill läsa Karins avhandling, vilket jag verkligen tycker ni ska göra, så hittar ni den här FULLTEXT02.pdf (diva-portal.org)

Bilden som visas i det här inlägget är också från Karins avhandling och den hör hemma i texter som refererar till hennes forskning.