Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till exempel kön, så som det manliga privilegiet. Det manliga privilegiet betyder kanske främst att män i allmänhet inte upplever sig ha ett kön. Män upplever snarare att det är de som inte är män som har ett kön, i deras värld kvinnor. Och det är kvinnor som tjatar om könets betydelse för makt, rättvisa och livsvillkor. Männen säger: det verkar vara viktigt, för kvinnor, att prata om kön.
Det betyder att frågan om kön inte berör männen, och därmed inte heller frågor om jämställdhet eller feminism
På motsvarande sätt så upplever gruppen heterosexuella sig inte ha en sexuell läggning. Det är först i mötet med människor som lever i homosexuella relationer som de kan få syn på sexuell läggning som en fråga. Och då är det alltid den andre som har en sån, för det är bara den som avviker som har en läggning.
Vita upplever sig inte heller ha en hudfärg, utan det är de andra som är färgade. De andra har också en etnicitet och ett ursprung, vilket vita människor väldigt sällan har. Vita människors största privilegium är att vara helt omedvetna om hudfärgens betydelse i livet, att som vit kunna leva sitt liv i tron om att huden inte har en färg och att färg därför saknar betydelse.
Kroppens funktionalitet är likaså sällan en fråga för den som har sina funktionaliteter i enlighet med normen, utan blir en fråga när nedsättningar och hinder uppstår, hos eller för andra. Då uppstår plötsligt en grupp där funktionalitet spelar roll, en grupp som helt plötsligt vill ha plats och med extra behov. ”De verkar som att tillgänglighet är viktigt för dem.”
Ålder är inte heller en fråga för den som är medelålders, men en desto mer relevant för den som anses ha en ålder – alltså den som är för ung eller för gammal för att medelålders ska erkänna dem som likvärdiga.
På samma sätt är religion inte en fråga för de familjer som spenderar påsklovet i fjällen, för det är muslimer och judar som hela tiden hävdar sin religion i olika sammanhang. Det är andra som ska ha särskild mat, särskilda högtider och särskilda möjligheter. Medans fjällstugorna fylls med sillbufféer och barnen har påskäggsjakt och allt bara är som de alltid har varit. De har religion. Vi har påsklov.
Och så här fortsätter det. Överklassen pratar sällan om sig själva som en klass, utan skillnaden i privilegier bland de med och utan resurser uppstår när de priviligierade möter människor utan resurser. Akademikern talar inte om sig själv som elitistisk, förrän hen möter ett barn som vill bli pizzabagare och då ler lite ansträngt och gulligt åt det skojiga i ett sånt tokigt icke-val.
Privilegier är kanske inte i sig ett problem, jag vet inte. Men omedvetenheten om dem är definitivt ett problem, eftersom det skapar normer som förtrycker. Och privilegier som ger vissa makt att definiera andra kan vara livsfarlig för de som tvingas underordna sig andras definitioner. Om det råder ingen tvekan.
Definitioner och kategorier är hårda, kantiga och vassa. Trånga och många gånger våldsamma. För att du ska få det som du har rätt till, så måste du ingå i dem. Ibland genom andras våld, men ofta genom att också våldföra dig på dig själv. Du kan behöva tillskriva dig själv varandes så, som den andre bestämt att du är, för att få tillgång till dina rättigheter. Det kallas för att förtrycket internaliseras i de som utsätts för det, andras sätt att se på mig blir då en del av hur jag också ser mig själv, och andra som jag.
Om du vill ta strid mot förtrycket så måste du också, från din förtryckta position, ta ansvar för det. Och inte sällan, även för den som förtrycker dig
Vi förhåller oss ofta till förtryck som en fråga om kunskapsbrist. Det betyder att vi inte vill se att människor gör onda sker för att de vill ont, utan för att de inte förstår bättre. Och om de hade fått möjlighet att förstå bättre så hade de inte gjort onda saker.
Alltså, att sexistiska män är sexistiska för att de inte förstår bättre. De behöver hjälp att förstå hur deras alldeles omedvetna förtryck skadar kvinnor. När de får hjälp att förstå sina beteenden, då kommer de att sluta förtrycka. Och då kan du som kvinna slippa förtrycket.
Precis det samma gäller för rasister, de rasifierar och förtrycker icke-vita för att de inte förstår bättre. Det betyder i förlängningen att det är upp till rasifierade och förtryckta icke-vita att berätta om rasismens pris, om hur den känns och hur den till och med tar deras liv. ”Black lives matter”. De behöver berätta om det, för att deras liv ska vara lika viktiga, för då kan vi i den vita förtryckande normen säga ”Jaa”. Om de berättar om förtrycket och låter vita människor förstå, då kan rasismen upphöra. Först då kan vita poliser sluta döda och trakassera svarta människor.
När makten bestämmer att förtryck är kunskapsfrågor, så åläggs den som definieras som normbrytare ansvaret att upplysa normen om förtrycket
De utsatta åläggs att hjälpa sin förövare till bättre vetande. Om de vill väl ha förändring, så är det priset de får betala.
Jag läser en fantastisk bok som heter ”Makt och privilegier i psykoterapi” av Malin Fors. Den handlar mer om relationen som skapas när en professionell möter en klient, deltagare eller elev – en människa som inte har en motsvarande profession i mötet. Det mötet är alltid smittat av ett maktförhållande, men Malin lägger här till det ytterligare maktförhållande som privilegier skapar i mötet. Jättespännande och livsviktigt för oss som i vårt arbete möter människor som då är i sitt privata jag.
Malin skriver i sin bok, att göra förtryck till en kunskapsfråga är också att göra mänskliga rättigheter valbara. För det betyder att du kan välja om du vill förstå andras rättigheter och jämlikheten mellan människor. Det erbjuder en frivillighet som både kan användas för att inte ta ansvar för sig själv och det förtryck som jag utsätter andra för. Och samtidigt för att lägga ansvaret hos den förtryckta. ”Det är ett viktigt jobb du gör”, ”Heja dig” och ”Kämpa på!” Under tiden tänker jag nyttja min frihet att välja något annat. Det är alltid någon annan, som ska lösa de svårigheter som jag också kan se, men som jag inte väljer att göra något åt.
Jag är fri att välja, det är mitt privilegium
Det är också upp till de redan förtryckta att också ta ansvar för andra förtryckta. Kanske är det en enkel solidaritet eftersom utsatta kan förenas i upplevelsen av förtryck. Jag kan veta lite mer om hur du har det, eftersom jag utsätts för ett liknande förtryck, om än av annan orsak.
Men denna känslighet har också konsekvenser, som en del av förtrycket. Om det här skriver också Malin: Om feminismen ser patriarkatet som sin enda och främsta motståndare så får feminismen kritik för att exkludera det förtryck som kvinnliga transpersoner, icke-vita kvinnor, lesbiska och fattiga, yngre och äldre kvinnor och kvinnor med variationer i sin funktionalitet utsätts för.
Det är inte den förtryckande mansnormen som får den kritiken, ilskan mot att förtrycket också drabbar vissa kvinnor i dubbel eller trippel bemärkelse riktas inte mot maktordningen och patriarkatets olika utskott, utan mot dess offer.
I rättvisans många gånger fyrkantiga logik är det så klart viktigt, att som kvinna inte bli förtryckaren i mötet med kvinnor som utmanar fler normer. Men om det betyder att kvinnor riktar blickarna mot varandra i stället för den förtryckande makten, så har den förtryckande mansnormen lyckats. Männen kan fortsätta att pyssla med annat, medan dessa förtryckta grupper kvinnor försöker förstå hur de kan stödja och inte bekämpa varandra. Kvinnor i olika feministiska sammanhang får så klart svårt att förenas i en gemensam kamp mot förtrycket, eftersom maktordningar också finns inom grupper, så väl som mellan grupper. Och motståndet blir komplext, medans förtrycket kan vila i sin enkelhet.
”Du är sån. Och du är inte som jag. Och vad jag är har du inte med att göra.”
Att vi envisas med att prata om jämlikhet som kunskapsfrågor, tror jag har bidragit till att vi inte kommit längre. För de som har makten och utgör den förtryckande normen tycker inte att jämlikhet handlar om dem, utan det görs till frågor för dem som inte har, de som längtar och kämpar efter detta djupt mänskliga värde – jämlikhet.
Vi behöver hålla ordning på att det är förtrycket som är problemet och som bör attackeras, värderas och monteras ner, och inte olika människors försök att överleva och bekämpa förtrycket så som det visar sig i deras liv.
För dig som är nyfiken på Malin bok så hittar du den här: Makt och privilegier i psykoterapi – 9789144138084 | Studentlitteratur
