Vi kan väl
prata om det?

Få saker är så omvälvande i livet som att bli förälder. Några av oss tänkte att det där, det skulle vi klara galant. Andra av oss kände mer oro och undrade hur det skulle bli och om vi skulle klara det. Andra tänkte kanske inte alls. Oavsett, så är det är livsviktig uppgift, att vara någons eller någras trygga vuxna i deras första tid i livet.
Jag tycker att vi föräldrar pratar alldeles för lite med varandra om föräldraskapet och hur vi mår i det och om hur våra barn verkar må.
Vi behöver prata mer om vad
vi älskar med föräldraskapet
och vad i det som vi bråkar med
och tycker är svårt
Vi borde kunna hjälpas åt mer, inspireras av varandra. Men samtidigt är det svårt, för det kommer nära och vi tänker och känner olika runt oss själva som föräldrar. Det är lätt att fastna i förväntningar och föreställningar som vi inte riktigt kan förklara. Och kanske känna sig kritiserad eller fastna i att andra är konstiga. Samtidigt tror jag att det vore bra för många av oss att reflektera över vårt eget föräldraskap – hur det låter, känns och upplevs – av oss själva och av våra barn.
Jag längtar efter att föräldraskap ska handla mer om – som beteendevetaren Petra Krantz Lindgren uttrycker det – vuxna som längtar efter ömsesidig respekt och samarbete med barn. Jag vill söka efter det som kan skapa ömsesidighet i mina relationer med barn och unga för att jag tror att ömsesidighet är en förutsättning för alla välmående relationer.
För att hjälpa våra barn så måste vi ta det som barnen säger på allvar

För hur kommer det sig att vi vuxna inte verkar tänka på barn som fullgoda och likvärdiga människor? Varför pratar vi om dem och till dem som några som ska bli något som de inte redan är? Som om vi tror att vi fortsätter att skapa dem, i det vi kallar för uppfostran? Jag tror inte att det skapar ömsesidig respekt, jag tror att det snarare är motsatsen till just det. Jag önskar att vi ser på barn som lika mycket människor som vi vuxna. Och bygger ömsesidiga relationer därefter.
Jag vill att vi slutar säga saker till våra barn som vi aldrig skulle säga till vuxna, saker som vi skulle bli ledsna av att få till oss. Jag vill att vi slutar förminska barn och unga, deras känslor och deras upplevelser. Jag vill att vi slutar villkora vår respekt, att vi slutar straffa, hota och kräva saker från barnen, bara för att de är barn. Jag ser och hör, att det är det vi gör. Inte bara så klart, men också. Och vi gör det säkert inte för att vi vill göra just det, utan för att vi verkar tro att det är vår uppgift, att det är så vi förväntas göra. För deras bästa. Men om vi tänker till och känner efter, och ser på våra barn, är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen det vi vill lära våra barn?
Barn saknar inte röst,
Det är vi som inte lyssnar
När jag var liten så förlorade jag min egen inre röst, den tystnade eftersom jag lärde mig att vuxnas röst var viktigare. Kanske hände det dig också? För att tiden var en annan, då. Jag vill inte att barn ska förlora sina röster, jag vill att de ska lyssna till sin egen röst och våga ge den plats. Men för att det ska vara möjligt så måste vi vuxna visa att vi längtar efter den rösten, att vi respekterar den och är nyfikna på hur den rösten låter och vad den vill. Vi kan inte villkora den, vi kan inte förminska den och inte heller tysta den för att den inte passar oss.
För att barn slutar berätta om deras röst anses bråkig. De slutar berätta om sin längtan om den ses som löjlig. De slutar lyssna till sin egen röst om de tror att den inte är viktig. De överger sin egen röst och börjar istället lyssna till vår. Och andras.
Jag vill att vi stannar upp och försöker se det som barnet ser, höra det som barnet hör, och fångas av deras fantasi, drömmar och längtan men också deras oro, smärta och klurigheter. Barn har saker som vi inte har. De är dessutom rörliga och står aldrig still.
Så, låt oss fångas av det som är vårt gemensamma – i den tid som är vår! Låt oss bygga relationer med barn och unga som bygger på ömsesidig respekt, och låt oss utforska vad det kan vara!

Just nu, när jag lyssnar
till barn och unga,
så hör jag ett rop på hjälp
Hur vi gör det då? Låt oss prata om det tillsammans. Hjälpas åt. Jag hör att barn och unga ber om hjälp med sitt mående och hur de har det. De säger att vi vuxna inte är där, med dem i det som är deras. För det verkar som att vi vuxna inte gärna pratar om det som händer i barn och ungas liv, åtminstone inte på det sätt som de längtar efter. Som om vi är upptagna av att säga vad vi tycker, och inte lyssna. När du lyssnar, vad hör du?

Vi kan väl
prata om det?

Få saker är så omvälvande i livet som att bli förälder. Några av oss tänkte att det där, det skulle vi klara galant. Andra av oss kände mer oro och undrade hur det skulle bli och om vi skulle klara det. Andra tänkte kanske inte alls. Oavsett, så är det är livsviktig uppgift, att vara någons eller någras trygga vuxna i deras första tid i livet.
Jag tycker att vi föräldrar pratar alldeles för lite med varandra om föräldraskapet och hur vi mår i det och om hur våra barn verkar må.
Vi behöver prata mer om vad vi älskar med föräldraskapet och vad i det som vi bråkar med och tycker är svårt
Vi borde kunna hjälpas åt mer, inspireras av varandra. Men samtidigt är det svårt, för det kommer nära och vi tänker och känner olika runt oss själva som föräldrar. Det är lätt att fastna i förväntningar och föreställningar som vi inte riktigt kan förklara. Och kanske känna sig kritiserad eller fastna i att andra är konstiga. Samtidigt tror jag att det vore bra för många av oss att reflektera över vårt eget föräldraskap – hur det låter, känns och upplevs – av oss själva och av våra barn.
Jag längtar efter att föräldraskap ska handla mer om – som beteendevetaren Petra Krantz Lindgren uttrycker det – vuxna som längtar efter ömsesidig respekt och samarbete med barn. Jag vill söka efter det som kan skapa ömsesidighet i mina relationer med barn och unga för att jag tror att ömsesidighet är en förutsättning för alla välmående relationer.
För att hjälpa våra barn så måste vi ta det som barnen säger på allvar
För hur kommer det sig att vi vuxna inte verkar tänka på barn som fullgoda och likvärdiga människor? Varför pratar vi om dem och till dem som några som ska bli något som de inte redan är? Som om vi tror att vi fortsätter att skapa dem, i det vi kallar för uppfostran? Jag tror inte att det skapar ömsesidig respekt, jag tror att det snarare är motsatsen till just det. Jag önskar att vi ser på barn som lika mycket människor som vi vuxna. Och bygger ömsesidiga relationer därefter.
Jag vill att vi slutar säga saker till våra barn som vi aldrig skulle säga till vuxna, saker som vi skulle bli ledsna av att få till oss. Jag vill att vi slutar förminska barn och unga, deras känslor och deras upplevelser. Jag vill att vi slutar villkora vår respekt, att vi slutar straffa, hota och kräva saker från barnen, bara för att de är barn. Jag ser och hör, att det är det vi gör. Inte bara så klart, men också. Och vi gör det säkert inte för att vi vill göra just det, utan för att vi verkar tro att det är vår uppgift, att det är så vi förväntas göra. För deras bästa. Men om vi tänker till och känner efter, och ser på våra barn, är det verkligen så vi vill ha det? Är det verkligen det vi vill lära våra barn?
Barn saknar inte röst,
Det är vi som inte lyssnar
När jag var liten så förlorade jag min egen inre röst, den tystnade eftersom jag lärde mig att vuxnas röst var viktigare. Kanske hände det dig också? För att tiden var en annan, då. Jag vill inte att barn ska förlora sina röster, jag vill att de ska lyssna till sin egen röst och våga ge den plats. Men för att det ska vara möjligt så måste vi vuxna visa att vi längtar efter den rösten, att vi respekterar den och är nyfikna på hur den rösten låter och vad den vill. Vi kan inte villkora den, vi kan inte förminska den och inte heller tysta den för att den inte passar oss.
För att barn slutar berätta om deras röst anses bråkig. De slutar berätta om sin längtan om den ses som löjlig. De slutar lyssna till sin egen röst om de tror att den inte är viktig. De överger sin egen röst och börjar istället lyssna till vår. Och andras.
Jag vill att vi stannar upp och försöker se det som barnet ser, höra det som barnet hör, och fångas av deras fantasi, drömmar och längtan men också deras oro, smärta och klurigheter. Barn har saker som vi inte har. De är dessutom rörliga och står aldrig still.
Så, låt oss fångas av det som är vårt gemensamma – i den tid som är vår! Låt oss bygga relationer med barn och unga som bygger på ömsesidig respekt, och låt oss utforska vad det kan vara!

Just nu, när jag lyssnar till barn och unga, så hör jag ett rop på hjälp
Hur vi gör det då? Låt oss prata om det tillsammans. Hjälpas åt. Jag hör att barn och unga ber om hjälp med sitt mående och hur de har det. De säger att vi vuxna inte är där, med dem i det som är deras. För det verkar som att vi vuxna inte gärna pratar om det som händer i barn och ungas liv, åtminstone inte på det sätt som de längtar efter. Som om vi är upptagna av att säga vad vi tycker, och inte lyssna. När du lyssnar, vad hör du?




