Vi behöver prata om vuxennormer och åldersmakt, och hur vi vuxna kan använda våra erfarenheter för att ge plats och backa, snarare än att blockera utrymmen och tro att vi måste leda allt. Vi måste prata om varför erfarenheter är fint, och fantasier är barnsligt? Vi måste prata om hur barn och unga stängs ute från de sammanhang där deras fantasier och drömmar verkligen behövs. Om varför vi håller dem borta från makt och inflytande tills de nått den ålder som vi hittat på är lagom. Varför vi stänger dem ute till den dagen då de gjort tillräckligt många erfarenheter för att deras drömmar riskerar att ha suddats ut och bleknat.
När jag var liten så sa vuxna till mig att jag måste förstå saker, saker som de förstod. ”Marie, du måste förstå att…” De sa det för att sudda ut det som var mitt, för att hjälpa mig att släppa taget om det och inte ge det den plats som det behövde, för mig. Deras respons monterade ner min idé, de använde sin vuxenmakt för att slippa ta in det som var mitt, och drömma sig bort med mig. Säkert i all välmening, men likväl med sorgliga konsekvenser.
Dumt kan en tänka nu. Jättedumt, att bemöta ett barn så. Jag menar att förutom det, att det är puckat att bemöta ett barns idéer och drömmar med förklaringar och uppmaningar i stället för ett varmt lyssnande, så är det också ett uttryck för något annat. Något som handlar om att bli vuxen.
Vi som är vuxna, vi har ju blivit vuxna med vår erfarenhet
Det är erfarenheterna som gör oss vuxna och med ålder som ett uttryck för tid, den tid vi har haft på oss att bygga vår erfarenhet. Ju äldre vi är, desto mer erfarenhet av livet har vi eftersom vi ju levt längre. Det är så klart inte hela sanningen men en slags princip, kan vi väl ändå vara överens om. Barn är nyare som människor, vuxna är äldre och därmed mer erfarna som varandes människor.
Erfarenheten fungerar ju som en slags referensram, en källa av kunskap som vi använder när vi relaterar till livet och tillvaron så som den uppenbarar sig för oss. Vi vuxna har olika situationer med oss i vår ram, som vi påminner oss om och använder för att förstå det som händer oss nu, det vi ställs i och inför. Det hjälper oss att navigera, sortera och agera.
Barn har det inte på samma sätt, för barn har mer av upptäckande att göra
Barn utforskar saker så som de uppenbarar sig för dem, där och då. De har inte så mycket erfarenhet att använda när de gör nya upptäckter, utan de använder i stället sina upptäckter för att göra nya erfarenheter. De har en fantasi som hjälper dem att resa runt, i tid och rum, mellan platser och världar, med människor, djur och andra varelser.
Vi vuxna har slagsida åt erfarenheter och kunskap, medan barnen har motsvarande slagsida mot utforskande och upptäckter
Vi vuxna ser det som vår uppgift att hjälpa barnen att förstå det som kan vara nytt, främmande eller ovant, och vi använder då vår erfarenhet för att hjälpa dem. Vi hjälper dem med viktiga saker, som vikten av övergångsställen, trottoarer och cykelhjälmar. Vi hjälper dem också med mycket annat. Vi hjälper dem att förstå att det är en and, och inte anka de ser där på stranden. Vi hjälper dem att förstå att det är en tant och inte en farbror som står där i kön till mataffären. Vi hjälper dem att förstå att vissa känslor får de gärna visa var och när som helst, medan andra får de vänta med tills det passar oss bättre. Vi hjälper dem med mycket, vi vuxna.
Det som är gemensamt med all erfarenhet är att den tillhör gårdagen
Erfarenhet är något passerat, något som vi skaffat oss för att vi lämnat något bakom oss. Och i många situationer är vi behjälpta av att relatera det som är, till det som var. Men i andra situationer är vi inte det. Och jag menar att vi är dåliga på att skilja dessa olika situationer åt, utan kör vårt erfarenhetsbaserade rakt av, i de flesta av situationer.
Vi söker i det som varit, för att förstå det som är. Men vi glömmer det som skulle kunna vara – möjligheterna!
Vi står just nu i och inför en tid som kräver stora förändringar. Vi upplever det väldigt nära oss och vi pratar i olika sammanhang om den tid som kommer, hur vi ska forma den. Jag är orolig för att vi vuxna kommer använda vår makt och ta täten för att skapa denna allas vår morgondag. Utifrån våra erfarenheter. Jag vill i stället att vi låter de som har en slagsida åt att drömma och upptäcka tillvaron får göra det – att barn och unga får ta ledning i drömmandet om morgondagen!
Barn och unga har inte erfarenheter av en tillvaro som de längtar tillbaka till. De beskriver inte gårdagen som något som var bättre förr utan de ställer oss snarare till svars för varför vi gjorde som vi gjorde.
Jag vill att vi ser på vår erfarenhet som just gårdagens kunskap, det som också skapat de kriser som ni nu behöver få ordning på. Vår erfarenhet kan hjälpa de unga att låta bli det som är destruktivt. Det är vårt ansvar. Men när det handlar om att skapa de värden, samhällen och sammanhang som ska bli morgondagens gemensamma så vill jag att de skapas av unga. Jag vill att unga ges och tar den makten, att de tar täten i att skapa. Och att vi vuxna förstår vårt eget bästa – att följa och delta på det upptäckande som vi slutat med för vi lärt oss så mycket annat.
Vi vuxna behöver använda alla våra åldersprivilegier för att ge barn och unga utrymme och plats att skapa!
Vuxna har under lång tid jobbat aktivt för att utesluta barn och unga från de demokratiska sammanhang som vi har i vårt samhälle. Åldersmakt och vuxennormer går ut på att det är okej att se på barn och unga som några som är mindre och ofärdiga, det är okej att värdera barn och unga som mindre viktiga än vuxna, det är okej att tänka på nya människor som några som ska bli, snarare än några som är.
Det är barnsligt att drömma
Åldersmakt förändrar ingenting, utan upprätthåller snarare de kriser vi just nu upplever. Inte bara för att vi tänker på barn och unga som framtiden och några som ska göra sen, utan främst för att vi helt bortser från att barn och unga är här och nu. Tillsammans med oss!
Barn och unga är exakt lika mycket här och nu, som du och jag. Tillsammans skapar vi det som är vårt, men vi stänger ute barnen för att de har färre år bakom sig, för att de fortfarande drömmer om nya erfarenheter. Det har alltid varit så i relationen mellan barn, unga och vuxna, vuxna har alltid tyckt att de har mer rätt och större värde än barn i det som är gemensamma frågor. Men det betyder inte att det alltid behöver vara så. Vi kan ändra på det! Nu!
Jag tror att för varje erfarenhet vi får, för varje dag som vi anpassas in i det samhälle som vi har nu, så förlorar vi lite mer av våra drömmar. Jag hör inga vuxna som drömmer om en tillvaro ovan molnen, vi drömmer oss snarare tillbaka till det som var. För erfarenheter verkar göra så med oss människor. Vi använder dem för att förstå det som vi står i och inför, vilket gör att vi värderar det som är nytt i relation till det som är gammalt, och inte i relation till det vi drömmer om och längtar efter.
Våra drömmar förvandlas till minnen från en annan tid, medan barn och unga har sina kvar i en möjlig framtid
Deras drömmar handlar om något som skulle kunna vara möjligt, för att vi tror på det, och för att vi vill skapa det tillsammans. Så låt barn och unga ta täten. Barn och unga vet så mycket som vi inte har en aning om. Ändå tycker vi att det är vår uppgift att lära dem allt vi vet, om den tid som var. Jag menar inte att de ska vara historielösa, inte alls. Men för varje år som går, så blir historien en dag till och risken är att minnena från det som var blir så många och så stora att de äter upp alla drömmar, all längtan om en värld som vi alla fantiserade om i början av våra liv, när vi var nya som människor.
Så det där svaret jag fick – ”Marie, du måste förstå…” kanske vi som är vuxna idag kan ge en fortsättning? Vi kan säga ”Eller vänta, måste du det? Kanske är det jag som måste förstå vad det är du har att ge mig? Eftersom du vill utforska något som jag verkar ha förlorat…”
Tänk om.
