november, 2020

Vuxna pratar skärmtid?

Det finns ett glapp mellan barn och vuxna i hur vi förstår det som vi vuxna kallar digitalt. Skärmar. Inte en enda gång har jag hört ett barn säga att de vill ha skärm! De vill inte ha skärm, de vill spela sina spel, chatta med sina vänner, titta på sina idoler, titta på film eller serier som de hittat och gillar. Men vi envisas med att kalla det skärm, varför gör vi det? Och varför vill vi inte förstå? Varför har vi redan bestämt oss?

Barnen spelar spel, bygger världar, besegrar monster och samlar pengar och poäng. – Vuxna pratar om skärmtid.

Barnen bygger relationer, hittar nya vänner och utforskar sitt sociala liv. – Vuxna pratar om skärmtid.

Barnen utvecklar nya logiker och listar ut de mest utmanande strategier för att komma vidare i olika utmaningar, själva och tillsammans. – Vuxna pratar om skärmtid.

Barnen gör filmer, spelar in musik, hittar idoler, lär sig trix och pranks, skrattar hejdlöst mellan varven. – Vuxna pratar om skärmtid.

Barnen lär sig engelska, upptäcker serier från andra länder och förstår mer om andra länder och kulturer. – Vuxna pratar om skärmtid.

Vi vuxna tänker gärna på det digitala som något särskilt, något eget. För oss är det så, och därför tänker vi att det är så för andra. Även för barnen. Men barn verkar inte tänka så. De skiljer inte på digitala och analoga prylar, mer än att de säkert föredrar det ena framför det andra ibland. De tänker inte på Fia med knuff som ett brädspel och på Fortnite som ett digitalt spel – det är spel – olika spel. Det är vi som sorterar och värderar det ena framför det andra. Att spela Fia är fint, att spela Fortnite är mer problematiskt.

Det finns ett glapp mellan barn och vuxna, i hur vi förstår det som vi vuxna kallar digitalt

Skärmar. Inte en enda gång har jag hört ett barn säga att de vill ha skärm! De vill inte ha skärm, de vill spela sina spel, chatta med sina vänner, titta på sina idoler, titta på film eller serier som de hittat och gillar. Men vi envisas med att kalla det skärm, varför gör vi det? Och varför vill vi inte förstå? Varför har vi redan bestämt oss?

Barn säger att de inte pratar med vuxna om sina liv på nätet

De säger att vuxna inte är tillgängliga eller intresserade. Att vuxna vill bestämma snarare än att förstå. Barn säger också att de tycker om sitt liv på nätet, att det är härligt för det mesta men svårt ibland. De säger att de kan bli ledsna om någon säger något dumt, eller om de inte får vara med.

Vi vuxna vet också att barn är utsatta på nätet. Att de som vill barn ont, är där barn är. Och nätet är helt oskyddat. Vi vet att nätet för världen till barnen, men nätet gör också barnen tillgängliga för världen, även för de som inte vill barnen gott. Så vad gör vi då? Ja, men vi väljer ju att fortsätta prata om skärm och om tid, trots att barnen inte vill ha skärm och det inte handlar om tid. Vi träffar helt fel. Och när barnen inte håller med eller anpassar sig, så hotar vi till och med att ta skärmen eller begränsa tiden ännu mer. Men det barnen försöker säga, är att de vill få leva sina liv, utforska världen!

Jag undrar, varför pratar vi så med våra barn, om det som är deras?

Hur låter vi när vi pratar med våra finaste små och stora, om det som är deras liv? Att lyssna till hur vi låter kan nog ge oss ledtrådar till varför vi kan vara svåra att prata med. Dessutom, hur mycket av din tid med ditt barn väljer du att lyssna, och hur mycket tid väljer du att lägga på att prata? Veta? Berätta? Om dina förväntningar på barnet? Dina besvikelser? Dina föreställningar om rätt och fel? Och hur mycket nyfikenhet visar du, för vad barnet har att berätta för dig, lära dig om det liv som är hens?

Jag tror att vi vuxna gör oss och våra barn en otjänst, och vår relation blir lidande

Vi skapar avstånd och inte gemenskap. Vi använder makt fastän jag tror att vi innerst inne är rädda. Rädda för något vi inte vet. Jag vill att vi vuxna tränar på att lyssna och ställa frågor till barn, och vänta på svaren. Vi behöver berika oss med barns perspektiv, fantasi och kunskap. Vi behöver berika oss med våra barns perspektiv på både problem och lösning – för håll med om att problem=skärm och lösning=skärmfritt är en ganska fattig ekvation?

Vad ska vi göra då? Vi kan ju börja med att på riktigt vara nyfikna på barnens liv, hela deras liv. Om de spelar, tittar på film eller vad de än gör så kan du i stället välja att fråga: Är det okej om jag sitter här med dig en stund och tittar? Vänta inte på en inbjudan, för det börjar inte med barnen, det börjar med dig, och mig, här och nu!

Du kanske också vill läsa…

I förtryckets namn?

I förtryckets namn?

Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till...

Mänskliga faktorn?

Mänskliga faktorn?

Jag har länge tänkt på det vi kallar för den mänskliga faktorn. Hur vi människor verkar se på oss själva som ett...

Erfarenhetens makt?

Erfarenhetens makt?

Vi behöver prata om vuxennormer och åldersmakt, och hur vi vuxna kan använda våra erfarenheter för att ge plats och...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook