januari, 2021

Rop på hjälp?

De försöker verkligen, barnen och de unga. De ber om vår hjälp. På olika sätt, i flera kanaler. Det handlar om hur de mår, hur de har det i sina liv, i sina relationer och på de platser de befinner sig. Ropen är olika och det är så klart inte alla som ropar. Men de som ropar, de vill jag prata om.

Jag upplever att vuxenvärlden just nu möter ungas rop på tre olika sätt: med oro och panik, med osäkerhet eller med tystnad.

Det saknas inte människor och organisationer som just nu viger sina liv åt att hjälpa barn och unga. De gör det professionellt men också ideellt i olika sammanhang. De gör det på sociala medier, i chattar och telefonlinjer där unga kan vara anonyma. Men också med professionellt stöd. De uppvaktar politiker och beslutsfattare med sina rapporter och sina berättelser från unga – de gör vad de kan för att ungas rop ska höras och tas emot av de som kan göra skillnad för fler. De är en förändringskraft.

Sen finns det vuxna som i samtal visar sig som skeptiska, som tycker att de som syns och hörs blir alarmistiska och enögda. De är inlästa på ungas sammanhang men antar en annan position än de med oro. De menar att diskussionen måste nyanseras och att fler perspektiv behöver få utrymme, de menar de perspektiv som inte bekräftar problematiken glöms bort. De menar att de olika undersökningar och berättelser som lyfts fram behöver sättas i sina sammanhang. De varnar för att det bakom organisationer kan finnas ideologi, religion eller dolda agendor. De menar att källkritiken också måste gälla de frågor som ligger nära hjärtat. De säger sig vilja sansa samtalet, och nyansera hysterin.

Sen finns det vuxna som varken ser eller hör

Vuxna som duckar, blundar eller som inte på något sätt verkar uppfatta att barn och unga ropar. De verkar inte heller märka att det pågår ett samtal, att andra människor försöker hjälpa till, att det finns en utbredd oro. Jag försöker förstå den här tystnaden för jag tror att den så klart har sina fördelar, för den som väljer den.

De tysta är inte bara tysta, de deltar ibland i samtalet men inte med ambitionen att vilja förstå. De bidrar istället gärna med sina knep för att slippa, att lägga locket på. Jag upplever att de gärna relativiserar det som andra säger pågår. De resonerar genom att sätta unga människors upplevelser i andra perspektiv, så som tid och rum. I samtalet om porrens inverkan på barn och ungas hälsa till exempel, så vill de gärna ta diskussionen till den tid som var deras, när porr var en vältummad tidning, under en sten i skogen. Som bus. Som om det säger något om internetporrens påverkan på barn och ungas hälsa och sexualitet!? Genom att göra så upplever jag att de förflyttar fokus, från det som är till det som var. Att de flyr frågan här och nu.

Det är svårt att samtala med den som inte vill

Jag försöker mest röra mig mellan de första två, förstå dem hos mig själv och andra. Jag har också panik ibland, för jag tänker att barnen verkligen inte blir lyssnade på. Att unga utstår så mycket som vi vuxna aldrig skulle acceptera, om det hände oss, i det som är vårt. Att barn och unga är ensamma i det som är deras, och att vi vuxna varken förmår att lyssna eller förstå ordentligt. Det ger mig panik och gör mig orolig när barn och unga berättar att de utsätts för våld i sina tidiga kärleksrelationer

Jag känner mig samtidigt osäker. Jag inte vara alarmistisk. Jag tycker också att vi behöver mer av källkritik. Vi behöver göra det jobb som det krävs för att se bakom organisationer och hitta vår egen väg i det som är snårigt och utmanande. Vi behöver skaffa egen kunskap och vi måste lyssna, ge plats åt de som vet.

Jag landar i en egen känsla som låter ungefär så här: Det finns många berättelser, röster och rapporter som säger en hel del om hur barn och unga mår idag. Det finns många perspektiv på det, vem som egentligen brister och vem som egentligen behöver göra något annat än det som görs, för att utmaningarna ska minska och för att barn och unga ska få det bättre.

Det går så klart att ha invändningar på varje enskild undersökning som görs med barn och ungas levnadsvillkor. Varje rapport, och varje berättelse har så klart sina egna perspektiv och frågetecken. Men samtidigt som vi ägnar oss åt att förstå vilka som ligger bakom undersökningen och vilket syfte den har, så måste vi kunna ta till oss resultaten.

Vi måste kunna hålla två tankar igång samtidigt

Jag tar bara ett exempel från mängden rapporter. BRÅs Skolundersökning om brott från 2019 säger att drygt 21% av tjejerna i årskurs 9 rapporterar om att de utsatts för sexualbrott. Då kan jag få panik. Och känner att vi borde få panik. Det är var femte tjej i 9:an. Sen kan den som vill nyansera säga att det är ju 79% som inte har det, som uppenbarligen har det bra i det avseendet. Då kan jag för en stund bli osäker, 79% är ju ändå mycket.

Men sen bestämmer jag mig. Jag tänker på en årskurs 9. Jag tittar i en skolkatalog, och så räknar jag. 1, 2, 3, 4 och 5. Hon, och hon, och hon, och hon… Då är jag inte osäker längre.

När det gäller frihet från sexuellt våld så gäller det alla barn

Alla barn och hela tiden. Det är inte på något sätt rimligt att tänka på nyanser i det. För vi måste bry oss om alla barn, det är vår uppgift som föräldrar och vuxna. Så länge det finns barn och unga som upplever sexuellt våld så har vi ett ansvar att agera!

Vi kan inte fastna i nyanser, det är inte värdigt!

Dessutom är det så många undersökningar, som fritt från varandra formulerar ungas rop på hjälp. Det är så många undersökningar och de säger samma sak. När vi lägger dem bredvid varandra så bildar de ett mönster, ett mönster som vi behöver se, höra och ta ansvar för. Men just nu är det som att vi låter bli.

Varför låter vi bli? Varför kommer vi inte vidare? Vi vet ju redan så mycket. Vi vet att unga kvinnor utsätts för sexuellt våld och att de behöver hjälp. Vi vet att unga kvinnors svåra känslor efter övergrepp riktas mot dem själva och inte mot förövaren. Att hennes egna frågor om varför handlar om henne själv, att hon skäms för vad hon varit med om. Att det hände henne. Skam urholkar människors hälsa och liv, det vet vi också. Och vi vet att skam närs av tystnad. Ändå är vi tysta.

Varför gör vi inte mer än vi gör, när vi vet?

Jag tror inte att vi behöver fler siffror. 30% kommer inte kännas annorlunda än 21%. Inte ens 50% kommer få oss att få panik. Inte heller är det fler utsatta som måste kliva fram, som ska bryta skammen och prata om vad de varit med om. Jag tror inte vi behöver fler berättelser, för vi vet redan. Det är något annat som hindrar oss. Jag kan bli galen, av panik och oro. För jag vet inte vad lösningen är. Jag står bara inte ut med att vi som föräldrar och vuxna inte sluter upp vid de ungas sida, alla de tjejer och killar som ropar. Att vi just nu väljer att låta bli.

Jag står inte ut med att vi inte verkar vilja förstå, att den tid som är deras, är också vår.

Det finns ingen annan tid
än nu

Och just nu upplever 21% av tjejerna i 9:an sexuellt våld. Det får mig att må illa.

Du kanske också vill läsa…

Hemmasittarens vrål?

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan...

Hon som var jag?

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata...

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn