maj, 2021

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar ”män som fixar” eller teknisk förvaltning, beroende på vilka associationer du gör. Två män i kommunens neongula arbetsdräkter står vid bilen med all sin utrustning. En av dem skrapar flagnad grön färg av en stolpe tillhörandes busskuren. Den andra har nog tagit en paus.

Jag möter en bil som sopar. Det är en man som kör den och han sopar gång- och cykelbanor fria från vinterns grus. Längs med hans sopade sträcka går ett par andra kollegor som har varsin blås. De blåser ihop grus som samlas, och sen tas omhand. Lite längre bort går det ett gäng med liknande utrustning, de blåser ihop torra löv i en stor hög. Löv som ligger i diken, under häckar och träd. De är sex personer, deras lövblåsmaskiner är lika många.

Lite senare tar jag en promenad. Jag går förbi en förskola. Ute på gården är det barn, många olika små barn i funktionella kläder som leker och skrattar, bygger och kastar, gråter och pratar. Jag ser tre pedagoger i kommunens röda kläder som bär, snyter och sitter på huk, lyssnar och pratar, tröstar och de ger fart på gungor. En av dem har en kaffekopp i handen. De har luvorna uppe för det hänger regn i luften.

Jag fortsätter min tur och en av kommunens röda bilar kör förbi. Den är en vanlig liten bil utan utrustning, med kommunens logga. Det står att det är hemtjänstens bil och jag ser en kvinna med munskydd som kör bilen.

Jag går förbi stadens äldreboende och kommer att tänka på att jag nyligen hörde att de dementa som bor där inte får komma ut. Det var en anhörig som hade reagerat på att de dementa inte ens har en rastgård. Hon påminde de ansvariga om att kriminella har en liten bur som de kan få frisk luft i, där de kan känna vädret och få en gnutta kontakt med barmarken utanför. Hon önskade att de dementa på boendet kunde få detsamma, om nu personalen inte hinner gå ut med alla som vill gå ut. Kan de kanske få en rastgård? Nej det kan de inte, var svaret.

Ser ni var jag vill komma? Jag vill att vi pratar om varför tekniska förvaltningar med mansdominerade verksamheter verkar ha helt andra arbetsvillkor och resurser för sin verksamhet, än vård- och omsorgsförvaltningar med kvinnodominerade verksamheter.

Mest av allt vill jag prata om varför en stolpe i en busskur får den tid som den behöver för att bli av med sin flagnande färg, när äldre människor med hemtjänst inte får den tid som de behöver för att duscha?

Jag vill prata om varför kommunens resurser till gång- och cykelbanor, buskage och grönområden inte är lika ansträngda som kommunens resurser till barn, äldre och unga? Jag vill prata om varför sex personer kan blåsa löv längs ett dike, medan en person inte kan stanna på en kopp kaffe hos en äldre som behöver få mänsklig kontakt?

Det här är inget nytt. Det här har vi vetat länge nu. Forskningen har länge berättat för oss att mans- och kvinnodominerad offentlig verksamhet organiseras på olika sätt. Och jag söker inte svar, för jag förstår att frågorna är förenklade. Men jag önskar att vi ställer oss frågan – varför?

Vi vet att kvinnodominerade verksamheter har större personalgrupper och mer fokus på styrning genom mätbara fakta

Vi vet att stora personalgrupper minskar inflytandet för personalen och försvårar för kommunikation. Vi vet att stora personalgrupper skapar fler arbetsuppgifter. Vi vet också att inom vård och omsorg har många verksamheter öppet dygnet runt, vardag som helg. Vi vet att det samma inte gäller tekniska förvaltningarnas verksamheter utan att de i större utsträckning har arbetstider som påminner om kontorstider. Vi vet att arbetstiderna har konsekvenser både för de som leder verksamheten och de som arbetar i den.

Vi vet också att det är vanligt att tekniska verksamheter är uppdelade i flera olika mindre nämnder. Forskning visar att en nämndordförande för en mansdominerad teknisk verksamhet har i genomsnitt ansvar för tre enhetschefer medan en socialförvaltning som i regel är större och kan omfatta många olika verksamheter: äldreboenden, hemtjänst, omsorg om funktionshindrade, socialtjänst och psykiatri i genomsnitt har ansvar för tjugotvå enheter och alltså tjugotvå chefer.

Jag undrar, hur kommer det sig att vi ser så olika på vad som får kosta och vad som inte får kosta?

Varför är normerna så olika för mans- respektive kvinnodominerade verksamheter i Sverige, som världens minst ojämställda land? När bestämde vi att det skulle vara så? Och när ska vi säga att det räcker nu?

Varför klockas den kvinnliga medarbetaren som ska besöka sina olika äldre under ett arbetspass inom hemtjänsten? Varför styrs hon på minuter när de hon jobbar med och för är människor med behov av omsorg? Och varför känner samtidigt mannen i busskuren sig fri att ta en säkert välbehövlig paus? Dessa sex personer som strövar i sakta mak med lövblåsar längs en dikeskant, har de en klocka som tickar? Och då menar jag en klocka som arbetsgivaren, dvs kommunen och vi som utgör demokratin, ligger bakom, följer upp och kontrollerar?

Jag tänker att det har blivit något rejält fel här. Och jag undrar när vi ska protestera?

För det är vi, alla vi som utgör demokratin i världens minst ojämställda land, som tillåter det här

Det vi, alla vi som inte ställer krav och sätter oss på tvären, för att det räcker nu. Det är vi som tillåter att den flagnande färgen som ser tråkig ut behöver tas omhand, medan de ensamma äldre och de inlåsta dementa inte riktigt är vår sak. Det är vi som inte ställer krav på våra beslutsfattare att det här är inte okej, det är vi som inte vrålar: så här vill vi inte ha det!

Jag förstår att det finns begränsat med resurser. Jag förstår att vi inte har oändligt med pengar att investera i offentliga verksamheter. Jag kan också förstå den som tycker det ser trevligt ut med dikeskanter utan torra löv och busskurer med nymålade stolpar. Jag kan till och med förstå att det kan spela roll för allas upplevelse av ökad trygghet i samhället, så jag kan förstå att flagnad färg kan vara viktigt. Men hur viktigt får det lov att vara?

Jag kan också tänka mig dikeskanter med torra löv. Det går bra. Jag kan tänka mig att den flagnande färgen på busskurens stolpar snart flagnar bort av sig själv eller kanske med hjälp av någon uttråkad bussresenär som väntar på bussen. Jag kan tänka mig en skylt ”pilla gärna här!”. Jag kan också tänka mig helt omålade stolpar i busskuren, omålade och utan färg som kan flagna.

Jag kan tänka mig att den tekniska förvaltningen inte var så teknisk. Att den hade mer av krattor och spadar, borstar och hinkar och mindre av teknisk utrustning i bilar. Jag kan gissa att om den tekniska förvaltningen inte var så teknisk så skulle fler jobba där. Då skulle personalgrupperna bli större och chefen får fler arbetsuppgifter. Kanske skulle inte arbetstiden räcka till utan personalen skulle behöva jobba skift. Då skulle den tekniska förvaltningen behöva mer styrning och mer uppföljning. Det skulle upphandlas ett system för att klocka medarbetarnas tid och pauserna skulle få tas mellan uppdragen, i mån av tid. Det skulle vara ett mått på lika. Men det önskar jag ingen.

Jag vill hellre tänka mig att vård- och omsorgsförvaltningar blev mer mänskliga, åtminstone i samma utsträckning som de tekniska är tekniska. Att människorna som finns inom förvaltningarnas verksamheter blev fria från det som kanske snarare är rimligt för busskurer och cykelvägar. För det är mer rimligt att kommunens detaljstyrning handlar om ”hur mycket tid får en busskur ta, för att det ska kännas rimligt?” och ”hur många lövblåsar behöver vi ha för att dikeskanten ska kännas rimligt attraktiv?”

Jag tycker inte om att jämföra, men jag tror att vi behöver se ojämlikheten för att kunna skapa jämlikhet

Det är bara ett land som nöjer sig med att vara det minst ojämställda i världen som står ut med att människor värderas olika, att verksamheter som leds och utförs av män får rimligare villkor än verksamheter som leds och utförs av kvinnor. Och dessutom att tekniska verksamheter är friare än de mänskliga.

Det är bara världens minst ojämställda land som kan stå ut med människor hålls inlåsta för att personalen inte hinner gå ut med de äldre som vill ut och känna luften i ansiktet. Det är bara här som förskolebarn tröstas på varsitt ben, medan kaffet kallnar och två andra barn får vänta på sin tur. Det är bara här som skolbarn som inte kan sitta still hur gärna de än vill, inte får den resurs som de behöver för att få sin rätt till utbildning tillgodosedd. Det är bara här som maskinparken för lövblås samtidigt fylls på och fordonsflottan uppdateras med nya fordon för att det nu finns ännu bättre sopmaskiner.

Jag vill inte leva i världens minst ojämställda land. Jag är en del av en demokrati som vilar på en annan grund, och som inte nöjer sig förrän alla människor har samma värde och samma rättigheter, oavsett allt och hela tiden. Då måste prioriteringarna i den offentliga budgeten spegla det demokratiska uppdraget – att vårda, främja och utveckla mänskliga rättigheter. Och då måste samhället bli jämställt. Precis bara så, och inte i relation till någon annan, utan just bara jämställt.

Tack Marie Kronholm, för lånet av bilden på lövblåsarna.

Du kanske också vill läsa…

Hemmasittarens vrål?

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan...

Hon som var jag?

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata...

I förtryckets namn?

I förtryckets namn?

Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn