april, 2021

Mänskliga faktorn?

Jag har länge tänkt på det vi kallar för den mänskliga faktorn. Hur vi människor verkar se på oss själva som ett problem, som en irriterande osäkerhet i den förutsägbara och rationella tillvaro vi försöker skapa. Det största problemet vi har verkar vara vi själva, och vår komplexitet, våra känslor och våra relationer. 

Den mänskliga faktorn är odelat negativ, ett störningsmoment och en stor risk. Den mänskliga faktorn finns nog med i de flesta riskkalkyler i IT-projekt, uppfinningar och större förändringar. Ständigt dessa lynniga inkompetenta människor som kan trycka på fel knapp eller än värre, plötsligt börja ifrågasätta det som är beslutat så som riktigt.

I många organisationer försöker vi helt enkelt trolla bort människorna. Kanske inte människorna som sådana, men det mänskliga med människan. För att de mest ställer till det. Vi försöker göra människans arbete och kunskap, kompetens och färdigheter till sysslor som går att automatisera och som då kan genomföras av maskiner istället. Allt för att riskminimera denna mänskliga faktor.

Det känns avigt, att vi i vår utveckling för en bättre framtid tänker att vi behöver beskära oss själva så rejält för att fungera så som vi tänker oss att vi ska. Rationellt. Vi rensar och plockar bort avvikelser och avsteg från vår fastställda norm så att vi kan automatisera i fred.

Jag undrar om vi inte helt enkelt försöker skala av det av oss som maskinerna inte klarar av?

För att vi är så frustrerade för att det finns aspekter av mänsklighet som inte går att göra maskiner av, för att maskiner helt enkelt inte är människor. Nähä, då får väl vi bli lite mer som dem, så att det vi kan går att göra maskiner av. Vi lägger en del av oss själva på hyllan för onödigheter. Eller risker – den mänskliga faktorn måste bort.

Bort med känslor, de är inte rationella och ställer bara till det. Bort med komplexitet, stycka sönder och dela upp så blir det lättare att kontrollera. Bort med tänkandet om tänkandet, det är bra svårt och verkar onödigt. Bort med samtalen om det som vi inte förstår, det blir för problemorienterat och vi gillar ju lösningar. Bort med värderingar, moral och frågor om existensen, låt oss kalla det ”mjuka frågor” så behöver vi inte prioritera det tramset. Bort med barn och äldre, de har antingen för lite eller för mycket idéer och tankar om alternativen. Bort med alla avvikelser, människor som kan väcka frågor om vad vi håller på med, mer av samma känns så mycket bättre.

I stället för att maskinerna får komplettera oss och det som är våra mänskliga förmågor, så tänker vi att det av oss som vi inte kan överlåta till maskiner, nog inte är så viktigt. Det kan vi ta bort. Så, vips så var det borta.

Vips så blev intelligens till att räkna svåra tal. Så blev kapacitet till att räkna många tal. Så blev minnet till att kunna rabbla meningslösheter. Så blev fysisk styrka till att springa långt och lyfta tungt. Så blev lycka till långa resor, snygg partner och friska barn. Så blev rörelse till idrott, och till fotboll, ishockey och golf. Så blev kreativitet till kurser i akvarellmålning, naturfotografering och trädgårdsodling.

Allting är kategoriserat och klart. Värderat i fint och fult, i olika skalor och det går att göra både tabeller och diagram. Det går att bestämma dess form och skapa förutsägbarhet. Så skönt.

Definierat och färdigt, helt utan den mänskliga faktorn som en överhängande risk i bakgrunden, som en illavarslande okontrollerbar kraft som skulle kunna förstöra allting.

Men tänk om människan inte är en maskin, definierad och klar? Tänk om maskinen aldrig kan bli mänsklig, för att den aldrig kommer att kunna bli en människa? Tänk om den mänskliga faktorn är något vackert, något som visar att det som mest av allt förenar oss människor är att vi är mänskliga, och att det inte är förhandlingsbart. Det som utgör de delar av oss som aldrig kan begränsas till maskiner, datorer, robotar eller koder? För att vi aldrig riktigt vet vad som händer med en människa som känner, som upplever och erfar mänskliga relationer och som också relaterar till naturen och djuren?

Om vi ska lösa de utmaningar vi står inför, är det då rimligt att förhandla bort det av oss som gör oss mänskliga? Är det verkligen mindre mänsklighet vi behöver? Är det verkligen fler maskiner vi längtar efter?

För att lösa den miljö- och klimatkris som vi lever mitt i elden av, så behöver vi inte mer. Inte fler. Vi behöver färre. Och mindre.

Att ställa om är nog snarare att ta bort och inte att göra mer. Att ställa om måste väl handla om att vara mer människa och mindre maskin? Inte tvärt om?

Vi agerar som om det är någon annan än vi som skapat den värld som är vår. Som om det inte är vi som fyller internet med porr och övergrepp, som fyller planeten med mer industrier och fler bilar, som fyller haven med plast och plöjer skogar för att odla palmolja. Det är ju vi! Och våra maskiner. Helt utan känslor. Helt utan analys av det komplexa i maktförhållanden. Helt maniska i att göra mer, och fler. Helt besatta av orsak och verkan, och därmed syndabockar och skuldfördelning. I stället för att ta en titt i närmaste spegel och fundera över vilken mänsklighet som du och jag vill vara med och skapa?

Det känns mer än avigt. Den mänskliga faktorn kan ju inte vara vårt största problem, utan det måste vara bristen på mänsklighet i maskinparken som ställer till det. Och i så fall så måste väl lösningen vara mer människa och mindre maskin? Mer oförutsägbarhet, relationer och komplexitet – mer mänsklig faktor!

För den som är nyfiken så har Filosofiska rummet i SR P1 ett avsnitt på ämnet – Behöver den mänskliga faktorn uppvärderas? 

Du kanske också vill läsa…

Hemmasittarens vrål?

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan...

Hon som var jag?

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata...

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn