januari, 2021

Jämlikhet eller utsatthet?

Vi behöver prata om ekonomisk utsatthet. Vi behöver prata om på vilka grunder som vårt system är designat och vi måste prata om hur det drabbar den som systemet ska finnas till för. Vi behöver också prata om varför vi inte gör något åt det som vi vet skapar desperation, lidande och ytterligare utsatthet.

Ekonomisk utsatthet är en komplex fråga som behöver förstås på olika sätt, utifrån fler perspektiv. Jag väljer här att ha en ingång till frågan via bostadsbidraget, utan att på något sätt säga att det ger en fullständig bild av ekonomisk utsatthet i Sverige.

Bostadsbidrag är ett bidrag som Försäkringskassan betalar ut till barnfamiljer och unga vuxna som inte har tillräckliga inkomster för att kunna betala för sin bostad. Utan att säga att det är sant i varje enskilt fall, så går det att säga att generellt så lever den som får bostadsbidrag i ekonomisk utsatthet. Du får inte bostadsbidrag om du inte har en mycket ansträngd ekonomi med mycket låga inkomster.

I dagarna får drygt 165 000 hushåll – barnfamiljer och unga vuxna – besked om det slutgiltiga bostadsbidraget för 2019, från Försäkringskassan. I beskedet får de veta om de behöver betala tillbaka delar av bidraget som de fick 2019. Cirka en tredjedel av alla bidragsmottagare blir återbetalningsskyldiga och två tredjedelar av de återbetalningsskyldiga blir dessutom skuldsatta. Hela 72 procent av barnhushållen som blivit återbetalningsskyldiga blir sedan skuldsatta. Antalet hushåll som fick återkrav år 2015 var drygt 89 000. ( Från fk.se)

Det betyder att just nu ringer många desperata människor till Försäkringskassan för att förstå hur det kunde bli så att de ska betala tillbaka pengar de hade rätt till, som Försäkringskassan beslutat om att de ska få? Pengar som de så klart inte har kvar, eftersom de gått till hyran.

Därför menar jag att bostadsbidraget speglar en viktig del av den ekonomiska utsattheten i Sverige idag.

Utsattheten är dubbel – att behöva ett bidrag som också skapar vidare utsatthet på sättet som det är konstruerat

Blir du förvirrad nu? Jag förstår det. Vem är det egentligen som gör att det blir så här, kan en undra.

Bostadsbidraget är helt enkelt konstruerat så att det är svårt för människor att göra rätt och det är svårt att förstå konsekvenserna av bidraget. I kombination med att många människor är i en situation där de inte kan välja bort bidraget, så blir glappet mellan hur det är tänkt och hur det blir, enormt.

För det är ju inte så det är tänkt, det är inte så här effekten av bostadsbidraget beskrivs i lagen, men konsekvenserna av lagen och hur den tillämpas blir precis så här. Det vet alla som jobbar med bostadsbidraget, även regeringen. Så det är inte så att de som behöver veta, inte vet. De vet, de har vetat länge, men ändå händer ingenting.

Det går att säga mycket om Bostadsbidraget, men jag vill här att vi använder det för att förstå mer om ekonomisk utsatthet i Sverige idag. Bostadsbidraget är tänkt som en insats för ekonomisk jämlikhet, som en del av välfärdssystemet. Men dess utformning skapar snarare ytterligare utsatthet och skuldsättning. Jag vill att vi pratar om hur det kommer sig att vi tillåter att det system som ska hjälpa de som behöver, också drabbar människor på ett sätt så att det skapar direkt motsatta värden?

Ekonomisk jämlikhet handlar om att säkerställa alla människors lika rätt och värde

Ordet jämlikhet kommer just från FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, ekonomisk jämlikhet handlar därför om fattigdom och mänskliga rättigheter. Vi är vana att tala om fattigdom ut ett globalt perspektiv vilket så klart är lika viktigt. Men, det får inte göra att vi blundar för eller relativiserar fattigdomen i välfärdsländer. Ekonomisk jämlikhet handlar alltså också om ekonomisk utsatthet, i Sverige.

Hösten 2018 gjorde FNs särskilda rapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, Philip Alston en studie i Storbritannien för att rapportera om fattigdomen där. Hans studie hade skrämmande resultat. Alston rapporterar att nästan hälften av landets barn är fattiga. HÄLFTEN! Han benämner det en social katastrof. Ungefär 14 miljoner människor, var femte av den brittiska befolkningen, upplever fattigdom.

Exemplet med Storbritannien för oss närmare Sverige, vi behöver förstå mer om fattigdomen här. Siffermässigt ligger vi bättre till, men det är ändå 186 000 barn, eller 9,3 procent, som enligt Statistiska Centralbyrån lever i barnfattigdom, i Sverige idag.

En av Alstons poänger är att ekonomisk jämlikhet handlar om att ekonomisk tillväxt och goda ekonomiska villkor för de många, alltid har en baksida – det skapar också fattigdom, men för andra.

Alston menar vidare att det inte är av ekonomiska skäl som Storbritanniens regering gör nedskärningar som skapar fattiga barn och utsatta familjer. Han beskriver det istället som ett sätt för regeringen att bygga om landet socialt och radikalt. ”Det är uppenbart orättvist och strider mot brittiska värderingar att så många människor lever i fattigdom” står att läsa i hans rapport.

Alston skapar också ett större sammanhang för fattigdomen i världens rika demokratier. Han visar hur ojämlikhet leder till lagar, förordningar och institutioner som gynnar de mäktiga och upprätthåller diskriminering av vissa grupper. Han menar vidare att ekonomiska ojämlikheter har effekter på medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Så, tillbaka till Sverige och Bostadsbidraget som exempel på hur vårt välfärdssystem drabbar människor som behöver stöd för att försörja sig och sin familj.

Det finns ett samband mellan fattigdom och ohälsa

Överskuldsättning har en nedbrytande effekt på människor. Det är vanligt att den enskilde passiviseras av sin skuldproblematik, och det har visat sig att många arbetsföra överskuldsatta slutar att arbeta. Bland långvarigt överskuldsatta är dessutom fysisk och psykisk ohälsa påtagligt framträdande. Även de skuldsattas familjer drabbas av effekterna av överskuldsättning och inte minst deras barn. (Från fk.se)

Jag vill att vi frågar oss varför? Hur kan det få vara så här? På vilken värdegrund vilar vårt överseende med att insatser i svensk välfärd tillåts drabba människor, år efter år, på det här sättet? Insatser som så klart skapar mycket värde, men som också uppenbart skapar andra och helt motsatta värden än att bidra till ekonomisk jämlikhet?

Jag vill att vi frågar oss varför? Hur kan det få vara så här? På vilken värdegrund vilar föreställningen om att den som är mest utsatt ska kämpa mest? Varför är det så att de som verkar behöva mest stöd för att få livet att gå ihop, är de som aldrig kommer först i någons prioritering? Varför är inte ekonomisk utsatthet en av de mest prioriterade frågorna hos de myndigheter och välfärdsinstitutioner som jobbar för jämlikhet i Sverige? Varför utvecklas det alltid fler och bättre tjänster för andra grupper, än de som behöver det som mest?

På vilken värdegrund vilar föreställningen om att den som är mest utsatt ska kämpa mest?

Jag vill att vi frågar oss varför? Hur kan det få vara så här? Varför är det bara den typiska barnfamiljen som får fokusera på att leva sina liv, så som de behöver? Medan den ekonomiskt utsatta barnfamiljen förväntas administrera sitt liv med myndigheter och institutioner, vid sidan om att de också förväntas leva sina liv, så som de behöver? Och i det dessutom riskera att personligen drabbas av konsekvenserna av att systemet är dysfunktionellt?

Den typiska barnfamiljen kämpar med sina livspussel, det tvivlar jag inte på, men de äger i stor del sina egna pusselbitar i sina egna liv. De utsatta föräldrarna har mångt fler bitar som de inte själva äger, utan måste administrera dessa ihop med olika myndigheter. Deras liv ger dem inte sina rättigheter om de inte också tar ansvar för att ansöka hos rätt instans, på rätt sätt och i rätt tid.

De får också räkna med att det är deras liv som kommer drabbas av systemets baksidor

Borde inte ”belastningen” på föräldrar som gör vad de kan för att ta hand om sin familj vara ungefär likvärdig, i ett land som hävdar sin jämlikhet? Alltså mer service till den som har mer behov, och inte mindre?

Jag upplever att vi inte pratar om det här i demokratin Sverige, vi som människor

Jag upplever att vi, de många människorna, inte alls frågar oss varför det är som det är? Om vi vill ha det så här, och vad vi annars vill ha? Kanske har vi fullt upp med vårt eget? Kanske orkar vi inte engagera oss i systemets baksidor, för att de inte drabbar oss?

Om det är så, så bygger det på föreställningen om att det inte händer mig. Att det inte är jag som är den utsatta, och därför behöver jag inte riktigt bry mig. Därför kan jag fokusera på det som är mitt.

Det är en skör tråd att balansera på

För vem som helst av oss kan drabbas, när som helst. Vem som helst av oss kan hamna i motsvarande utsatthet, där hälsan och ekonomin inte räcker till för att kunna sköta mig själv och allt det som är mitt.

Så, vem ska driva de här frågorna om inte vi gör det? Vi som just nu inte lever i utsatthet och som har möjlighet, men väljer att låta bli?

Solidaritet behöver inte handla om vänsterpolitik. Solidaritet kan handla om att känna med den som just nu har det svårt, en människa som är i en situation som du kan vara glad över att du slipper. Solidaritet kan handla om att bidra till att skapa det system som vi vill ha, om vi hamnar i en situation som gör oss utsatta. För vem är det som ska orka att göra det som vi väljer att inte göra?

Hur säkerställer vi att vår välfärd bygger på de värden som vi respekterar och behöver? Idag och i morgon?

Vi vet inte vem som kan komma att åta sig att bygga om Sverige, socialt och radikalt – så som Alston beskriver läget i Storbritannien. Och vad gör vi då? Vi som tror att det inte handlar om oss?

Många frågor och få svar. Men det är läge nu. Det har varit läge länge, för så här kan vi inte ha det!

 

Du kanske också vill läsa…

Hemmasittarens vrål?

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan...

Hon som var jag?

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata...

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn