februari, 2021

I normalitetens våld?

Vi behöver prata om normalitet, och sortering av människor. Om vår besatthet med att definiera och kategorisera människor utifrån våra regler och föreställningar om hur människor bör vara. Vi behöver prata om på vilken grund vi gör det, och vad det gör med människor – barn, unga och vuxna – att ständigt påminnas om sina misslyckanden.

Jag börjar med ett exempel.

Vissa människor är bra på att koncentrera sig och sitta still. Andra är det inte. I miljöer och sammanhang där vi har bestämt att det är viktigt att koncentrera sig och sitta still, så som i skolan, så blir det knasigt för de som inte är så bra på det. Det ställer till det, i miljön. Då behöver omgivningen hantera det, och då har omgivningen hittat på ADHD. Ungefär så säger psykolog Bo Hejlskovj i radioprogrammet Fatta familjens specialprogram om ADHD.

Det går så klart att förklara ADHD på många andra vis, och jag gör verkligen inte anspråk på vare sig förstå eller tycka något i relation till diagnosen ADHD, för den är inte min. Men låt oss fundera en stund på det han säger:

Omgivningen har hittat på ADHD för hantera att vissa barn inte kan koncentrera sig och sitta still, för att vi bestämt att det måste vara så

Vad gör jag anspråk på då? Jag gör anspråk på att ifrågasätta varför omgivningen tar sig friheter att definiera människor som avvikande, för att de inte passar in i det som någon annan bestämt som normalt. Jag gör också anspråk på att förstå hur det hänger ihop med vårt arv av kränkningar av människor som inte följer de regler och normer, som samhället bestämt. Ett arv som jag menar att vi inte alls gjort upp med, inte som samhälle och medmänniskor. Det är något som skaver rejält i mig, något som också handlar om dig och mig.

Vi skaffar oss fler och fler kategorier att sortera människor i

Vi gör det på bekostnad av deras, och därmed vår egen, mänsklighet. Hur vi gör det baseras på det som avviker, inte för människan i sig, utan avviker i relation till påhittade regler. Vi gör det för att särskilja den som är, från den som inte är, detta påhittade något. Vi söndrar deras varande för att vi hittat på att det sättet att vara är odugligt, ogiltigt och fel.

Jag vill prata om hur vår historiebeskrivning spelar roll i sammanhanget. Jag tror att vi behöver förstå vad detta omgivningens behov av att definiera den som inte passar in, kommer ifrån. Att detta omgivningens behov kan ha ett riktigt sunkigt förflutet och bygga på en vidrig människosyn som härjade fritt i Sverige för bara 80 år sedan. Ett förflutet som jag menar att vi inte gjort upp med, och därför riskerar att upprätthålla utan att vi vet om det. Vi fortsätter att hävda regler och normer, så som vi bestämt dem, trots att vi får många signaler på att de inte fungerar. Att de skapar smärta och trasar sönder. Ändå skaffar vi bara fler och fler kategorier.

De som drabbas, de drabbas inte i första hand av sina egna ”avvikelser”, utan av normalitetens våld

Jag vill ge er ett exempel till.

”Jag anhåller härmed vördsamt om tillstånd om att själv få ta hand om min dotter.”

Citatet är från en desperat mamma som skriver till Sinnesjuknämnden i 1940-talets Sverige. Hennes ansökan avslås och hennes dotter ska även fortsättningsvis förvaras på Vipeholm, en anstalt för de som då kallades idioter. Några år senare kan hennes mamma läsa i dotterns obduktionsprotokoll: ”Liket av en mager medelålders kvinna. Hjärnan skickas osnittad till Uppsala.” Hjärnan skulle användas av normsamhället för att förstå mer om idiotens liv. Randi Mossige-Norheim har gjort en gripande radiodokumentär om Vipeholmsanstalten. Det är därifrån som berättelsen ovan är hämtad.

Vipeholm var vår största sinnesslöanstalt i dåtidens Sverige. Där skulle de som inte passade in någon annanstans förvaras. De kallades svårskötta, obildbara och sinnesslöa. En anstalt som i samhällets namn omhändertog barn och vuxna som inte passade in, idioter som friska människor skulle skyddas ifrån. På Vipeholm gjordes experiment på de människor som förvarades där. Människor vars mänsklighet inte passade in i samhällets normer för hur en riktig människa skulle vara, en människa som det svenska folket skulle vara sprungna ur. Många av de som förvarades där dog i tidig ålder. Det fanns inga insatser för att de skulle få den vård de behövde utan det ansågs rimligt att de fick dö och därmed slippa sitt liv som idiot. Det talades till och med om att passiv eutanasi (dödshjälp) var berättigad.

Varför jag skriver om det här? Jag menar inte att det här har med ADHD att göra, så klart inte. Inte heller menar jag att andra diagnoser eller svårigheter som vi alla kan ha, olika sammanhang handlar om Vipeholm. Men tänk om alla vi som inte passar in av olika anledningar, inte har särskilda behov? Tänk om vi bara försöker säga att de lösningar som normaliteten har skapat, inte fungerar?

Tänk om det är lösningen som är problemet, och inte människorna som inte kan använda den?

Jag skriver om det här för att jag är orolig för att vår syn på den som avviker, den som inte följer regler och den som inte förmår att vara så som någon har bestämt, kan hänga ihop med anstalter som Vipeholm. Att vår besatthet av att kategorisera kan ha ett ursprung som vi inte pratar om. Ett ursprung som vi inte helt förstår. Att sortera människor i dugliga och odugliga, i skalor på bredden och längden, det har en destruktiv historia av förtryck, kränkningar och övergrepp.

Jag vill att vi tänker till, om det vi håller på med nu, att frenetiskt sortera människor – barn och unga, vuxna och äldre – i olika kategorier, andas samma värderingar som då , att definiera normaliteten för att med det veta vad som är önskvärt och vad som är ett misslyckande?

Jag undrar om vi fastnat i en kollektiv rädsla av att inte passa in och anses vara normala?

Jag vill att förstår att vi i Sverige, för inte länge sen, var en del av den vidriga tid som gjorde så här med människor. Övergrepp på människor som inte bara är berättelser från en svunnen tid, utan som var och är högst verkliga för de familjer som drabbades. Det hände också här. I det Sverige och i det samhälle som vi känner som folkhemmet. För i det svenska ”goda hemmet” fanns inget utrymme för människor som inte passade in. Jag är rädd för att det är här precis här vi fastnat.

Så klart har vi gjort upp med en del av det här. Vi har slutat med de här värsta av dessa övergrepp, även om det då och då framkommer att det fortfarande pågår övergrepp på olika anstalter av idag. Men jag är rädd att vi har delar kvar, som vi inte gjort upp med. Föreställningar om människor som lever kvar, i oss som människor men också i de system som vi förvaltar och utvecklar, men alltför sällan radikalt gör upp med.

Varför är det fint med normalitet och anpassning? Varför ska människan sträva efter det, i varje läge? Bara för att det alltid varit så?

Normen är trång, mycket trängre än vi förstår. Många barn klarar 45 minuter stillasittande och koncentrerat arbete i skolan, andra klarar det med näppe. Några klarar det inte alls, hur mycket de än försöker. Och det beror inte på att de inte vill. Det beror på att 45 minuter stillasittande är ett hittepå, en lösning som passar för vissa men inte för alla.

De barn som inte klarar det ges i bästa fall extra stöd, och vi kallar det för särskilda behov. Men vad är det som är så särskilt? De barnen har ju samma behov att lära sig läsa och skriva, räkna och förstå? Handlar det inte bara om att alla de lösningar som majoritetssamhället definierat som bra, visar sig inte vara så bra utan tvärtom ganska orimliga?

Det är som att vi tänker att dessa barns behov måste justeras för att passa den lösning som vi hittat på, som om den vore normal

Jag undrar, måste ett barn sitta still och koncentrera sig för att lära sig saker? Nej, är det enkla svaret. Verkligen inte. Så varför är den lösningen viktigare än alla barns lika rätt och värde, i skolan? Vi är fattiga på lösningar, skulle jag säga. Och vi försöker lösa de utmaningar som uppstår när lösningarna inte fungerar, i stället för att ändra på lösningen, som inte fungerar. Jag undrar vem som nu framstår som en idiot?

Jag menar att det är alla vi. Samma vi som hittar på alla dessa definitioner på människor som inte är så som vi bestämt att människor ska vara, som också är arvingar till de som förvarade människor på Vipeholm. Jag menar det verkligen, att synen på människor präglas också av det arvet, av idén om normalitet.

Det är lätt att förfasas över det vi gjorde då. Men jag är rädd att vi sen kommer förfasas över det som pågår just nu. Hur kunde vi inte förstå bättre?

Om vi lägger alla våra kategorier på rad, bredvid varandra, är det nog så att de flesta av oss anses avvikande i någon mån. I några av dessa kategorier så fyller vi alla ett kryss, för att vi råkar vara som vi är. Någon är lång, någon annan kort. Någon är rund, någon är smal. Någon är kär i någon, med eller utan en snopp eller snippa. Någon har ben som inte bär, någon har ögon som inte kan se det andra ser. Någon har ett hår med många lockar, eller med en färg som inte är brun. Någon har en hud som andas mer eller mindre pigment, någon har eksem. Vi har olika språk, med olika melodier. Någon är ung, och någon börjar bli gammal. Någon behöver ändra saker på sin fysiska kropp för att vilja leva i den kropp som är. Någon sitter still, när en annan springer kringelikrok. Någon gömmer sig när en annan står på scen. Det tar aldrig slut, det som beskriver vår olikhet.

Vi är ju olika, för att vi ska vara olika. Så jag undrar, vad vill med vår idé om normalitet?

Och varför är vi så ovilliga att se att mängden människor som inte kan använda normalitetens lösningar börjar bli väldigt, väldigt många, i mängder av sammanhang? Normalt är gammalt hittepå, kan vi inte bara komma överens om det?

(Båda radioprogrammen finns på SR.se, Fatta Familjen respektive P1 Dokumentär)

Du kanske också vill läsa…

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

I förtryckets namn?

I förtryckets namn?

Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till...

Mänskliga faktorn?

Mänskliga faktorn?

Jag har länge tänkt på det vi kallar för den mänskliga faktorn. Hur vi människor verkar se på oss själva som ett...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook