juli, 2021

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata mycket om vad den gör med oss, graviditetserfarenheten. Och inte minst förlossningserfarenheten. För den pratas det väldigt lite om. Den är som en pulserande vulkan, som ligger till grund för precis allt mänskligt liv men som kanske tjänar livet bäst om den inte tillåts brista ut i det utbrott som den möjliggör.

Bland oss med den erfarenheten så pratades den om i vissa rum, med vissa ord. Vi pratar om den, inte som en så klart, utan som lika många och lika olika som vi. Men trots det så upplever jag att min erfarenhet saknar rum. Och det vill jag ändra på. Glappet mellan hur något kan vara och hur vi pratar om det. Om hur erfarenheten kan bo i oss och påverka livet, men talas om på annat vis, kanske för livets skull.

Jag vill att ljuset ska lysa i kvinnors mörker. Där kvinnor också sörjer. Där kvinnor också förlorat en del av livet, så som de kände det. Där kvinnor också önskar att de fick finnas, precis som de är.

Det finns så klart variation i mörker. Det finns lika många mörker som kvinnor, och det finns mörker i olika former. I erfarenheter av avbrutna graviditeter, som fri eller ofri. I erfarenhet av förlorade barn som ger livet ett mörker som inte jag vet något om. Jag vill inte jämföra mörker, och jag vill inte göra anspråk på någons mörker.

Jag vill att ljuset ska lysa i kvinnors mörker utan att värdera det. Utan att det ska förstås genom kategorier, definitioner eller diagnoser. Jag vill att ljuset ska lysa upp det mörker där kvinnors skam över sorgen för det som gått förlorat begraver en del av det som är hon. Det här handlar inte om barnet. Det här handlar om henne. Låt oss lysa på henne.

Här är mitt lyse. Och mitt mörker.

För mig är graviditets- och förlossningserfarenheten starkt förknippad med min identitet. Kön och identitet. Det förstår jag nu. Få saker väcker ju så många frågor om kön, könsidentitet och könsroller som just graviditet. Den av erfarenheter som tydligast delar upp oss i kvinnor och män – uppdelningen i de som bär och föder barn och de som inte bär och föder barn. Tänk om könsuppdelningen hade fått stanna där? Erfarenheten väcker också frågor om tillhörighet, sammanhang och fler nyanser av identitet till liv.

Jag bär på upplevelser av smärta och förlust, sorg och förtvivlan. Och med det kommer skammen. Skammen av att inte vara en sån som är när jag som mest förväntas vara. Skammen av att inte förmå vara varken den jag är eller den jag förväntas vara. Skammen av att inte vilja vara en av dem som är. Skammen av att ge upp, att inte förmå och att inte längre älska livet, det som nästan försvann.

Vem är jag nu, nu när jag är hon?

Jag frågar mig – vem är en människa efter en sådan erfarenhet? Vem är en människa efter erfarenheten av att ett barn har växt i hennes kropp? Vem är hon efter att hon satt ett barn till världen, genom sitt liv och sin kropp? Och vad hände med henne som var, innan den erfarenheten blev hennes? Var är hon nu?

Jag kände det hända, att hon som var jag försvann samtidigt som någon annan tog plats. Och nu är hon borta, hon som var jag då. Hon är inte längre här, med mig. Nu är jag en annan, och min identitet är en annan. Hon som var då, hennes drömmar finns inte mer. Hon som var då, hennes syn på kärleken finns inte mer. Hon som var då, hennes erfarenheter av frihet finns inte mer. Hon är försvunnen. Förlorad. Och jag sörjer henne. Så förtvivlat sörjer jag henne. Men skammen hindrar sorgen att ta plats. Skammen trycker sorgen ner i mörkret.

Du får inte känna så. Du ska inte känna så. Det är bra nu.

För mig har graviditetserfarenheten inneburit att jag tvingats till att identifiera mig som kvinna. Könsidentitet var inte en viktig fråga för henne, hon som var jag då. Men när jag blev ett jag i en gravid kvinnas kropp så kom förväntan på min identitet som kvinna bland kvinnor med sån kraft att jag inte förstod vad som hände. Plötsligt förväntades jag vara en kvinna på alla sätt som en gravid kvinna är. Plötsligt förväntades jag ta ansvar likt en gravid kvinna i en gravid kvinnas värld. Plötsligt upptäckte jag att världen såg på mig som en kvinna, bland andra kvinnor. Men jag har aldrig sagt ja till det. Men ingen har heller frågat. Jag har aldrig tidigare förväntats identifiera mig så starkt med kvinnan. Och jag värjer mig mot det.

Det betyder att min frihet att definiera mig själv delvis gick förlorad, där och då.

För från och med då så var jag det som världen bestämt att jag skulle vara. Från och med då kunde människor tala till mig som varandes ett kön, för dem.

När jag såg mig själv ta mig an föräldraskapet tillsammans med min partner, så blev jag plötsligt en mamma för världen. En kvinna som får barn blir en mamma. Men jag är ingen mamma, min identitet är inte mamma. Jag är Marie och jag är en förälder. Men jag är inte fri att välja föräldrarollen. Jag är en mamma, och en därav en kvinna. Eller tvärtom. Men det som kommer med identiteten kvinna är inte mitt. Det är inte jag. Inte heller är jag mamman. Vem är jag då? Plötsligt måste det definieras.

För mig står det klart, att när jag blev förälder så förlorade jag något annat. Jag förlorade henne, hon som var jag.

Hon som var då, var fri att älska, älska så som hon vill. Hon som är nu, hon älskar så att hon går sönder. Hon som är nu älskar sina barn så att hjärtat brister. Hon som var då var fri att välja. Hon som är nu kan inte välja sin kärlek, hon är för alltid förlorad i dessa två som är hennes. Det finns inga gränser för den kärlek hon upplever nu, för med den kärleken kommer gränslösheten, oändligheten och fantasin.

Hon som var då, hon var sin egen. Hon var fri. Hon levde sin frihet. Hon som är nu tillhör några andra, för alltid tillhör hon sina barn. Det är så klart vackert, men det är också smärtsamt. Och i det skamligt och svårt. Jag sörjer henne, hon som var fri. Jag sörjer hennes frihet, hennes autonomi och hennes möjligheter. Och i samma sekund som jag skriver det, så måste jag skrika ut ”JAG ÄLSKAR MINA BARN!” för att ingen någonsin ska tro att jag inte älskar, att jag ångrar eller inte förmår. Det är det som är skammen. Att det inte går att prata om förlusten av henne, hon som var då, utan att det sätts i samband med och jämförs med henne som är nu. Och de små som kommit ur henne. Hon som är nu förväntas se på sitt liv som mer rikt, mer meningsfullt och större. Och jag gör det, också. Men jag sörjer också min frihet.

Jag sörjer med smärta, hon som var då.

Hon som hade sin kropp i fred. Hon som hade sina gränser intakta. Hon som hade en kropp som var en. Hon som inte var lagad. Hon som inte trasats sönder för att rädda livet på en annan. Hon som inte hade erfarenheten av att bestämma sig för att dö.

Hon som dog, där och då i det där rummet. Hon som dog utan att någon förstod att nu dör hon. Hon som bestämde sig och lämnade allt, och som insåg att det blev inte mer än så här. Hon som gav upp, som gav sig till barnet som kom i hennes ställe. Hon som förlorade något, där och då. Där och då gick någonting sönder i henne, och det smärtar mig. Jag vet inte vad detta något är, men jag sörjer det likväl fortfarande. Det saknas mig, det som försvann.

Graviditetserfarenheten är förknippad med underverk. Den utmanar allt vi vet och förstår om gränser, om du och jag, om rationalitet och rimlighet. Den är förknippad med magi, kvinnlig magi. Och det finns få rum för oss som inte känner igen oss i det.

Det finns diagnoser och stöd, det finns tråd och nål, tejp och klister att laga brustna drömmar och trasiga kroppar.

Samtidigt finns det röster som försöker ropa men som inte hörs. För det är som att mänskligheten behöver graviditetserfarenheten som något magiskt. Magiskt för kvinnor att erfara, magiskt för män att avundas. Helt riskfritt att avundas. Magiskt så som något utöver allt. Som något som skiljer kvinnan från mannen – hon som bär och föder barn, han som inte gör det.

Det är som att alla könsnormer i alla andra sammanhang är förlåtna när den ljuvliga gravida kvinnan ses på med blida ögon och huvud på sned. För det måste vara vackert. Det bara måste vara vackert! Säg att det alltid är vackert! För vilka är vi människor om det inte är vackert? Och vad är vackert, om det inte är det?

Det sägs att alla välkomna barn har ett rum. Säg att det kommer att ordnas ett rum för barnet, då är barnet välkommet och barnet kommer få det bra.

Men vem ordnar ett rum för en människa som just överlevt?

Vem ordnar ett rum för en människa med ett barn som äter på hennes kropp? Vem ordnar ett rum för en människa utan identitet? Med förlorad autonomi och en trasig om än väl i hopsydd kropp? Vem ordnar ett rum för den som sörjer livet som det var? Vem ordnar ett rum för ett brustet hjärta, som älskar ett barn så att kroppen skakar? Vem ordnar ett rum åt henne som plötsligt är en mamma bland mammor, en kvinna bland kvinnor? Vem ordnar ett sådant rum, säg mig det?

I ett sånt rum skulle jag gråta alla tårar som skammen låst in. I ett sånt rum skulle jag låta kroppen skälva av saknad och sorg av de delar som är förlorade. I ett sånt rum skulle jag skrika ut min smärta över att dö utan att dö. I ett sånt rum skulle jag få se henne, säga farväl till henne. Hon vars drömmar jag släppt taget om. Hon vars frihet jag släppt taget om. Hon som var barnet, hon som bara ville vara ifred i sin kropp, och ha en kropp i fred. I fred från nålar och trådar. I fred från händer som trycker och pressar, som krafsar och skrapar för att kroppen inte lyder dessa händer och deras munnar.

Vi är många som behöver rum. Låt oss skapa även dessa rum.

Du kanske också vill läsa…

Hemmasittarens vrål?

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan...

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

I förtryckets namn?

I förtryckets namn?

Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn