augusti, 2021

Hemmasittarens vrål?

Skolstart. Både brevlådan och sociala medier fylls med bilder på glada och förväntansfulla barn som ska börja skolan efter ett långt sommarlov. Nya kläder, nya skolväskor och nya böcker. Ett och annat uppror mot den förhärskande vanan att fråga barn om vad de gjort på sommarlovet. En och annan unge som önskar att lovet hade kunnat fortsätta lite till. Men annars, en överväldigande överenskommelse att rutiner är skönt, att skolstarten påminner om att barnen blivit äldre och att med skolstarten kommer hösten som de flesta tydligen lärt sig att älska.

DET FINNS FLER VERKLIGHETER

Det finns barn och föräldrar som inte känner igen sig i det. Barn och föräldrar som inte hörs, inte syns och inte får plats i den överväldigande överenskommelsen om att rutiner är skönt. Barn och föräldrar som kastas in i förtvivlan igen, efter några veckors vila från kravet på att klara av det som andra är överens om är precis så som det ska vara.

Jag hör deras vrål, men skammen gör att det fastnar. Vrålet fastnar i rädslan för omgivningens fördömande, skeptiska blickar och oombedda tips. Vrålet knyter sig i strupen på den vars liv nu återgår till strid, kamp och överlevnad. Allt utom skönt. Men likväl lika verkligt.

Jag loggar in i Facebookgruppen ”Hemmasittare” som jag är medlem i sen en tid tillbaka. Jag läser: ”Jag är så ledsen. Så fruktansvärt trött. Jag vet inte längre vad jag tycker och känner. För varje möte med skola, bup, soc, så blir jag alltmer svag och ledsen. Jag orkar inte stå upp för mitt barn.” Det är en mamma som skriver. Hon fortsätter: ”Alla stirrar på mig och väntar på min bekräftelse att imorgon, då kommer sonen till skolan. Skrik, bråk och tårar varenda morgon. För varje dag jag inte lyckas med allt det som skolan förväntar sig, sjunker jag ännu längre ner. Blir ännu tröttare, ännu mer ledsen. För vems skull gör jag det här? Vem blir lycklig av tvång?”

Jag fortsätter läsa. Det har kommit många inlägg sen jag senast tittade in. Det är många som är med i gruppen och det är många som behöver skriva om sig och sitt barn, som skriker av längtan att få dela det som de är med om, med andra som kan förstå. Det kan vara den vanligaste skrivningen i den här gruppen ”Ni som kan förstå. Jag vet att ni förstår.”

Jag läser: ”Skolmöte igen. Och igen. Och igen. Jag känner att jag kämpar för mitt barn, jag stångar mig blodig för att någon ska lyssna och förstå. Varför lyssnar ingen när jag beskriver hur mitt barn går sönder bit för bit.”

Jag ser att det är kvinnor som skriver. Mammor. Deras texter handlar om barn som försöker överleva i en värld som inte är för dem. Som försöker berätta något viktigt. De vill säga att livet är för svårt. Eller kanske snarare att livet görs för svårt. Det handlar om barn som isolerar sig från omvärldens krav och oförstånd. Skyddar sig mot det som för dem är både orimligt och omänskligt.

DET HANDLAR OM MAMMOR SOM KÄMPAR FÖR SITT EGET OCH SITT BARNS LIV

Det är tydligt att mönstret är ungefär det samma. Först pågår kampen med gränssättning och sträng ton om skolplikt och måsten. Kanske en och annan bestraffning. Sen övergår det stränga till tjat och mer av vädjan. Med ömsom ömhet och ledsamhet, och ömsom frustration och ilska. Jag hör förtvivlan: ”Varför kan hon inte bara gå till skolan, som alla andra?

Jag hör hur smärtan river i mammors hjärtan. I panik ser de sitt barn stänga in sig, sluta sig och avskärma sig världen. I panik ser de sitt barn gå sönder. Bit för bit. De vrålar, förtvivlat vrålar de ut sin smärta. Men rösterna hörs inte, inte i de rum där de hör hemma. Men här, i en grupp bland andra, där hörs de förtvivlade vrålen. De får kärlek, omsorg och tröst. Av andra mammor. Andra mammor, vars längtan lägger sig som en öm filt, som kramar och värmer. Jag hör dig!

Jag läser om dagar, som blir till månader och år. Med barn som är hemma. Och mammor som gråter. Mammor som också slits sönder, faller i bitar. Så där ligger de nu, i bitar. Bredvid sina barn, också i bitar.

HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR?

Och så barnen. Mammorna berättar att en del av barnen har diagnoser, NPF i olika kombinationer och variationer som gör världen så som den ter sig, både otrygg, skrämmande och orimlig. Andra har det vi kallar psykisk ohälsa, med depression, ångest och fobier. Några har en känslighet som gör de så öppna för andra och världen, att det skadar dem.

En mamma delar sin dotters brev: ”Jag körde en sten uppför en kulle varje dag. Min belöning när jag nådde toppen? Gör det igen. Vissa dagar fanns det en tidsgräns, vissa dagar sticker demoner gafflar i mitt huvud. Så här kändes mina skolår.

Men jag borde känna mig lyckligt lottad, tacksam till och med för min kulle är inte lika brant och stenig som andra. Jippi jag! Jag antar att jag stannar och nöjer mig med mitt öde. Eller kanske, av någon chans ska barn inte behöva torteras, ärras och brytas.

Jag är en hsp, googla det. Tänk att sitta i klassen, låt oss säga när du var tio år gammal. Du känner allas känslor nästan lika starka som om de vore dina egna. Lägg till det att varje skrik känns som att bli slagen, varje rörelse får dina ögon att definiera.

Det lärs ut att alla betyder något och att vi alla är lika men vi har inte tid med dig, och respekterar inte dig eller vill höra vad du har att säga.”

Barnen lider i sin instängdhet och tystnad. Men i tystnaden så skriker de. I tystnaden hörs deras vrål. Deras förtvivlade vrål – Varför gör ni så här?

JAG HÖR ETT ÖRONBEDÖVANDE TYST VRÅL

Barnen sluter sig. De lämnar sina sammanhang. De skyddar sig mot den värld som vi skapat för dem. En värld där ett krav är större än andra – ett enda stort men starkt som en hel armé – närvaro. Att fysiskt befinna sig på platsen som är skolan. För det är så vi definierar närvaro. Att vara när, där du ska vara.

Närvaro, det som ska vara något fint som vi längtar efter. Men inte här. Här är närvaro något kravfyllt och numerärt. Något att klara av. Något som kommer först, innan något annat kan bli aktuellt. Närvaro. Frånvaro. Problematisk skolfrånvaro, så kallas det. Hemmasittare är ett annat ord.

Att träda fram, komma ut ur skuggan av någon annan, någon annans behov. En plats där det finns tid att börja undersöka vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Ett utrymme utan krav på att nå något på förhand bestämt mål. Alla i sin takt, i sin process. Det är vackert, kanske allas vår längtan. Och det som barnen ber om. De gömmer sig från den värld som skuggar dem. Den värld som andra bestämt ska vara sådan, precis sådan. Men de kräver en egen plats att få undersöka sig själva, ett existentiellt utrymme att leva i, utan krav och av någon annan definierade mål. De har en egen process, men vi, vad gör vi? Vi bryter den, med all vår makt så försöker vi strypa deras utrymme, deras process och tvinga in dem i vår. Varför gör vi så? Hur kunde det bli så?

Barnen. De fantastiska barnen. Deras vrål bildar en kör, den vackraste av sånger som letar sig in till oss som hör, för att vi måste eller för att vi vill. Eller för att barnet bredvid oss viskar: ”Du är helt okej mamma. Det är skolan som stressar mig. Du försöker hjälpa mig, jag vet det. Och du är helt okej, precis som du är.”

Du kanske också vill läsa…

Hon som var jag?

Hon som var jag?

Jag har en vän som för ett tag sen födde sitt första barn. Sen hon fick sitt barn så har vi haft anledning att prata...

”Pilla gärna här?”

”Pilla gärna här?”

Jag åker förbi en busskur här i staden där jag bor. Det står en färgglad kommunbil parkerad, en sån där som signalerar...

I förtryckets namn?

I förtryckets namn?

Privilegier är fördelar, något en har som en annan saknar. Privilegier kan vara förknippade med olika normer, till...

Kontakt

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakt

Glappet
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn

Kontakta

GLAPPET analysbyrå
Marie Stenman
Lunda Täppväg 14
647 31 Mariefred

Tel: 070 951 47 31
Mail: hej@glappet.nu

GDPR

Följ glappet

Facebook

LinkedIn